Återkoppling 6 år senare
Jag hittade min gamla blogg. Jag har inte skrivit här sen slutet på 2008. Det har hänt massor sedan dess. Det bästa är att jag har blivit pappa till en underbar i skrivande stund 3-åring. Jag träffade en bra tjej i slutet av 2008, början av 2009. Hon var så bra att jag ville gifta mig med henne. Jag slog på stora trumman och tog med henne till New York där jag valde att fria. Det gjorde jag 2009, och hon sa ja. Vi gifte oss 2010, men är idag skilda.
Om man läser gamla inlägg jag gjort så kan man tydligt se att mitt humör har växlat mellan depression och förhöjt stämningsläge. Antingen har jag mått superbra eller varit nere. Detta har jag haft med mig i alla förhållanden jag varit i, så även med min fru. När det var som värst, då jag låg i sängen pga depression så förde hon journal bl.a över mina sömnrutiner. Antingen kunde hon skriva "Anders sov 18 timmar" eller "Anders har varit vaken hela natten".
Under våren 2012 fick jag diagnosen Bipolär Typ 2. För er som inte vet vad det är så är det en psykisk sjukdom där man pendlar i humöret. Det finns lite olika sinnesstämningar man kan ha. Mani är ett av dom. Full mani innebär att man kan känna att man är bäst i hela världen. Ingenting kan övervinna en. Man kan också få för sig att ägna sig åt riskfyllt beteende så som att spendera mer pengar än man har råd till, ha sexuella kontakter utan skydd. Fullskalig mani leder ibland till psykos om man går för länge. Då kan man tappa kontakten med verkligheten. När detta händer blir man oftast inlagd på sjukhus tills man kommit ner.
Jag kan med facit i hand se att jag burit på denna bipolära sjukdom hela livet, i stort sett sen jag var barn. Man kan gå utan symtom i långa perioder. Sjukdoms-symtomen kommer och går i skov. När det gick bra med musiken så gick det väldigt bra. Jag var ute i hela världen och turnerade som DJ. Jag mådde väldigt bra då, och vet idag att jag var i ett stadie som kallas Hypomani. Dvs en mindre mani. Det var i det här stadiet som jag träffade min ex-fru, blev förälskad, friade, gifte mig, skaffade barn, gjorde av med massa pengar som jag tjänat på musiken. Jag gjorde av med så mycket att jag frågade mig själv när sonen skulle födas "hur ska vi ha råd?". Detta utlöste en svår depression under graviditeten, och sedermera en mani efter att lillen föddes.
När vår son föddes var jag först som på moln. Det upplever nog alla föräldrar på ett eller annat vis. Jag vet nu att jag har en extra känslighet för livsförändrande upplevelser. Så småningom fick jag allvarliga sömnsvårigheter. Jag sov max 2-3 timmar per natt. Inte pga barnet, utan pga min hjärna. Den ville inte stänga av. Jag varvade upp fruktansvärt. Jag fick aggresiva utspel mot min fru. Inte fysikt dock som tur var. Men när vi pratade om mitt beteende så skrek jag åt henne att jag inte fattade vad som hände inom mig. Det bara bubblade. Jag smällde i dörrar när jag blev upprörd. Det var inte bra.
Vi kom i konflikt när det gällde påskfirandet det året. Hon ville fira påsk hos sina föräldrar. Jag ville att vi skulle fira påsk hemma. Men hon hade bestämt sig. Hon ville få en paus från mitt beteende så hon åkte iväg över påsken. Hon hade lillen i en bärsele och kom till mig för att säga heldå. Jag låg i sängen, och sa inget. Bara vände mig om. Idag ångrar jag en massa som hände under denna perioden. Allra helst det som skulle komma härnäst.
Det gick några timmar sen hon åkte. Jag tänkte att hon var elak som åkte iväg med sonen så att jag skulle få fira ensam. Det var såklart väldigt egocentriskt av mig, men i min maniska värld var jag ett offer för henes brutalitet. Det känns väldigt konstigt idag när jag kommit till insikt om vad som egentligen hände. Det var såklart inte hon som hade gjort fel, det var min hjärna som i mani twistade om verkligheten.
Under tiden som hon åkte upp till sina föräldrar sms:ade jag henne måga gånger och förklarade hur elak hon var som lämnade mig ensam över påsk, som dessutom var vår sons första påsk. Jag skrev om vilken fruktansvärd människa hon var i min status på facebook. Detta höll jag på med i flera dagar.
När hon kom hem igen pratade vi ut om det som inträffat. Vi kom överens om att jag skulle kontakta psykvården för att få bukt med mina humörsvängningar och sömnsvårigheter. Jag som var uppe i varv tänkte genast att jag kanske hade ADHD. Jag hade svårt med uppmärksamhet och fokus. Jag hade vad jag trodde var överskottsenergi. Så jag sökte akut och bad om en ADHD-utredning. Jag gick och pratade i några månader. Under tiden hann min fru bestämma sig för skilsmässa. Åter igen gick jag igenom en separation som jag gjort under 2008. Fast denna gången var det så många gånger värre. Jag craschade ner i en tung depression. Det blev alldeles svart omkring mig. En kallelse till psykiatrikern som skulle göra adhd-utredningen kom. Jag gick dit och satt där och bara grät. All symtom som jag trodde var adhd var som bortblåst. Hon sa att adhd inte går i skov. Det gör däremot Bipolär som hon trodde jag hade. Någon vecka senare fick jag göra ett test, ett formulär där jag fick fylla i vad som stämde bäst in på mig.
Testet var ganska enkelt. Det är detta lilla test som jag visar här ovan. Testet var nog mer som en formalitet, för jag hade berättat om allt jag upplevt under de månaderna jag gått i samtal. Med dom uppgifterna tillsammans med testet kunde det lätt konstateras bipolär typ 2.
Jag har sedan dess gått genom ett antal olika mediciner innan jag hittat rätt. Jag äter idag följande:
• Litium (stämnings-stabiliserande som ska ta udden ur mina toppar och dalar)
• Venlafaxin (Antidepressiv medicin)
• Zyprexa (På kvällen för att stilla tankarna inför sömn)
• Propavan (För att somna)
Jag har sedan jag fick medicinen fått rutin på sömnen för första gången i mitt liv. Genom att få det så har jag också fått ett jämnare humör. Som jag sa tidigare så kan jag med kunskapen om min sjukdom se att det har styrt mitt liv, i stort sett hela livet. Det har varit en känslomässig berg-och-dalbana. Nu försöker jag inte låta sjukdomen styra mitt liv, utan det är jag som styr sjukdomen med hjälp av terapi och medicinering. På så vis kan jag leva mitt liv. Fortfarande med vissa svängningar men jag har ändå kontroll. Jag kan hålla fokus på att vara pappa när jag har min son m.m.
Jag får se om jag skriver här mer. Jag brukar ha ett stort behov av att skriva av mig, precis som jag har ett behov att gå i terapi och prata av mig. Så det blir kanske några inlägg ibland.
Over and out...
Det går hit, det går dit, det går runt en liten bit...
Syrran är underbar! Hon kom in till mig i mitt rum igår och såg att jag var lessen. Hon tröstade mig, och satt o pratade en stund. Hon är bäst!
Idag känns det bättre, men det kommer ta tid och jag måste nog vara mer förberedd på sånna här känslomässiga krascher.
Jag vill gå vidare. Jag kämpar verkligen med det. Jag kan kanske inte ha så mycket kontakt med Linda om jag ska gå vidare. Vi får försöka vara vänner senare såfall. Jag måste jämföra det lite med när jag lämnade min ex innan linda. Då ville jag inte träffa henne. Samma sak är det nog med Linda nu. Det är svårt att inse, men det måste jag.
Kanske skulle jag ge min in i singelträsket o leta upp en ny flickvän. Nån som får mig att glömma Linda. Jag vet inte...
Idag känns det bättre, men det kommer ta tid och jag måste nog vara mer förberedd på sånna här känslomässiga krascher.
Jag vill gå vidare. Jag kämpar verkligen med det. Jag kan kanske inte ha så mycket kontakt med Linda om jag ska gå vidare. Vi får försöka vara vänner senare såfall. Jag måste jämföra det lite med när jag lämnade min ex innan linda. Då ville jag inte träffa henne. Samma sak är det nog med Linda nu. Det är svårt att inse, men det måste jag.
Kanske skulle jag ge min in i singelträsket o leta upp en ny flickvän. Nån som får mig att glömma Linda. Jag vet inte...
Promenad, frisk luft och god vänskap :)
Nu har jag hittat en promenad-rutt som känns aldeles perfekt. Det blir nog den rundan varje dag. Där är väldigt mycket grönområden, och träden blommar. Det är väldigt vackert nu på våren/sommaren. Det mesta känns ok just nu. Det är inte 100% bra än, men man börjar vänja sig vid att vara singel. Det går an, men med facit i hand så hade jag velat ha någon att ha det mysigt med. Hade jag vetat tidigare hur man vårdar ett förhållande så hade jag och Linda haft det där mysiga nu. Det är ju fortfarande henne som jag vill dela mitt liv med. Det är svårt att bara lämna det bakom sig. Men samtidigt vill jag så gärna se frammåt. Jag börjar ju förstå att hon vill inte med mig, så tanken på ett nytt förhållande börjar väckas till liv. Men kanske inte just nu. Det kan vara bra för mig att vara singel ett tag och få en chans att bygga upp något aldeles eget. Ni som läser märker säkert hur grymmt osäker jag är på det området.
Mitt jobb, dvs företaget börjar se ljusare dagar. Det känns skitbra, dom som känner mig vet vad det handlar om. Det är för avslöjande vem jag är om jag går ut med det här. Jag vill vara ganska anonym.
Sen så har jag fått ett extrajobb som försäljare. Det ska bli riktigt spännande. Jag börjar där på onsdag. Vilket påminner mig att jag måste verkligen plugga in produkten jag ska sälja. Det kan vara en liten boost för självförtroendet att gå in i ett sånt jobb.
Jag ska eventuellt träffa min vänninna på fredag. Hon som jag känt sedan tonåren men inte träffat sen dess heller. Jag har skrivit om henne tidigare här i bloggen. Det ska bli kul. Hon har utryckt att hon gärna vill hjälpa mig bli människa igen, och hon är väldigt förstående för min situation. Jag är väldigt glad att jag fått kontakt med henne igen.
Nu ska jag meditera en stund innan jag lägger mig. Over and out...
Mitt jobb, dvs företaget börjar se ljusare dagar. Det känns skitbra, dom som känner mig vet vad det handlar om. Det är för avslöjande vem jag är om jag går ut med det här. Jag vill vara ganska anonym.
Sen så har jag fått ett extrajobb som försäljare. Det ska bli riktigt spännande. Jag börjar där på onsdag. Vilket påminner mig att jag måste verkligen plugga in produkten jag ska sälja. Det kan vara en liten boost för självförtroendet att gå in i ett sånt jobb.
Jag ska eventuellt träffa min vänninna på fredag. Hon som jag känt sedan tonåren men inte träffat sen dess heller. Jag har skrivit om henne tidigare här i bloggen. Det ska bli kul. Hon har utryckt att hon gärna vill hjälpa mig bli människa igen, och hon är väldigt förstående för min situation. Jag är väldigt glad att jag fått kontakt med henne igen.
Nu ska jag meditera en stund innan jag lägger mig. Over and out...
Det ljusnar
...bokstavligt talat, både i klimatet och i mitt känsloliv. Jag börjar få riktigt positiva vibbar nu. Visst är jag fortfarande förkrossad av att Linda lämnade mig. Jag vill fortfarande att vi försöker igen. Men i övrigt börjar allt kännas mycket lättare. Jag började med 5-htp kapslar förra veckan, och dom i kombination med sol-ljuset så börjar jag bli människa igen. Jag har fått tillbaks min arbetsglädje som jag inte haft på flera år. Syrran har också använt dom. Hennes stress-symtom har nästan helt avtagit. Hon är jätteglad, och vill själv köpa en burk. Hon får av mina sålänge. Hur fungerar 5-htp då? 5-htp är en prekursör till signalsubstansen 5-ht, eller serotonin som det även heter. Serotinin är en av dom viktigaste signalsubstanserna i hjärnan just för välbefinnandet, men det reglerar även sömn och massa annat. Jag har sovit bättre dom 2 sista nätterna. Faktiskt har jag bara vaknat 1 gång per natt. Annars sover jag en timme, sen vaknar jag, somnar om, vaknar somnar om osv...
En annan positiv sak är att jag fått ett vanligt jobb. Jag ska på utbildning för det i morgon. Riktigt spännande.
En annan positiv sak är att jag fått ett vanligt jobb. Jag ska på utbildning för det i morgon. Riktigt spännande.
Just nu mår jag bra.
Jag tackar gud för mina vänner. Henke var vänlig att ta emot mig ikväll. Jag sa inte så mycket när jag var där. Vi såg mest på TV, men sällskapet underlättar. Det går extremt mycket upp och ner. Nu på hemvägen från Henke så fick jag tillfälle att sortera lite tankar. Jag hade cykeln med mig men valde att leda den. Man ska inte underskatta en lång promenad. Jag kom fram till att jag har alla verktygen att gå hur långt som helst. Om jag bara kanaliserar mina tankar åt det positiva hållet, så kan jag ta mig ur misären. Jag fick inspiration för första gången på väldigt länge. Jag sitter här nu hög på vårkänslor och adrenalinet jag fick upp under min promenad. Bara jag inte totalkraschar nu efteråt. Jag har upplevt det tidigare när jag blivit väldigt inspirerad och överväldigad att jag bara kraschat. Men det handlar nog om vart man för sina tankar.
Sviken av livet
Nä, det känns inte som något hjälper idag. Har bara suttit och gråtit den sista timmen. Jag vet inte hur länge till jag orkar med detta. Jag hade verkligen behövt Linda hos mig nu. Visst är det en viss tröst med vänner, men bara Linda kan få mig att må bra. Om hon bara vill! Tänk om hon kunde inse att hon "bara" genomgår en kris. Att allt blir bättre snart, och att hon tar tillbaks mig! Jag har lärt mig så många läxor på det här att jag vet att det skulle bli bättre om vi försökte igen. Det är så många saker jag gjort, sagt, inte gjort , inte sagt, som jag helt enkelt inte haft en aning om tidigare. Jag har fått upp ögonen för vilka fel jag har gjort, och är villig att rätta mig! Jag är inte mer än människa! Med alla fel och brister som en människa har.
Hennes ständiga upprepningar om att det inte finns en chans att vi blir ihop igen gör så ont. Hon säger att hon befinner sig på ett plan där hon mår bra nu när hon har lämnat mig. Men jag ser ju att hon är lessen! Hon gråter ju när vi ses. Hon började gråta när jag skrev under uppsägningen av hyreskontraktet. Hon är uppenbarligen lika lessen som jag. Det känns som om hon gör något hon egentligen inte vill. Visst tror jag på att hon vill flytta närmre sin familj, men samtidigt har hon uttryckt att hon kommer bli så isolerad där hon ska flytta. Jag vill så gärna tro att vi kan lösa detta tillsammans på ett bättre sätt. Att vi kan hitta tillbaks till varandra, och finna varandra på halva vägen. Tidigare har hon fått gå hela vägen och det är fel! Jag vill fixa detta nu! Jag går gärna i familjerådgivning, jag gör vad som krävs! Jag har förstått att kärleken är det viktigaste, och i det ska där finnas kommunikation.
Om hon nu är så rädd för att bli ensam resten av livet, att bli isolerad och gå ner sig totalt, varför då inte bara låta mig få vara vid hennes sida och stötta henne, trösta henne, ge henne den kärlek hon förtjänar. Nu när jag äntligen insett vad jag har gjort för fel och vet hur jag ska göra för att rätta mig. Varför ska vi sitta på var sitt håll och lida?
När hoppar det fram en gubbe med ett filmteam och berättar att jag är med i blåsningen, och att allt var på skoj?
Jag vet inte hur länge jag orkar bo hos syrran heller. Syrran har nog med problem, hon orkar inte ha mig här. Hon och hennes kille bråkar, det verkar som om dom är på gränsen att bryta upp. Katterna kommer inte överens. Jag har funderat på att gå in med min katt till veterinären för sista vilan. Han är gamal, så det kanske är bäst. Syrran röker överallt, det luktar rök hela tiden.
Nä det känns inte som att Anders ska få ha det bra. Jag ska inte få vara lycklig. Visst är jag på väg att få genombrott i mitt jobb. Det gör mig glad. Men inte lycklig.
Nä, nu kommer jag inte på nåt mer att skriva. En bit mat vore kanske bra...
Hennes ständiga upprepningar om att det inte finns en chans att vi blir ihop igen gör så ont. Hon säger att hon befinner sig på ett plan där hon mår bra nu när hon har lämnat mig. Men jag ser ju att hon är lessen! Hon gråter ju när vi ses. Hon började gråta när jag skrev under uppsägningen av hyreskontraktet. Hon är uppenbarligen lika lessen som jag. Det känns som om hon gör något hon egentligen inte vill. Visst tror jag på att hon vill flytta närmre sin familj, men samtidigt har hon uttryckt att hon kommer bli så isolerad där hon ska flytta. Jag vill så gärna tro att vi kan lösa detta tillsammans på ett bättre sätt. Att vi kan hitta tillbaks till varandra, och finna varandra på halva vägen. Tidigare har hon fått gå hela vägen och det är fel! Jag vill fixa detta nu! Jag går gärna i familjerådgivning, jag gör vad som krävs! Jag har förstått att kärleken är det viktigaste, och i det ska där finnas kommunikation.
Om hon nu är så rädd för att bli ensam resten av livet, att bli isolerad och gå ner sig totalt, varför då inte bara låta mig få vara vid hennes sida och stötta henne, trösta henne, ge henne den kärlek hon förtjänar. Nu när jag äntligen insett vad jag har gjort för fel och vet hur jag ska göra för att rätta mig. Varför ska vi sitta på var sitt håll och lida?
När hoppar det fram en gubbe med ett filmteam och berättar att jag är med i blåsningen, och att allt var på skoj?
Jag vet inte hur länge jag orkar bo hos syrran heller. Syrran har nog med problem, hon orkar inte ha mig här. Hon och hennes kille bråkar, det verkar som om dom är på gränsen att bryta upp. Katterna kommer inte överens. Jag har funderat på att gå in med min katt till veterinären för sista vilan. Han är gamal, så det kanske är bäst. Syrran röker överallt, det luktar rök hela tiden.
Nä det känns inte som att Anders ska få ha det bra. Jag ska inte få vara lycklig. Visst är jag på väg att få genombrott i mitt jobb. Det gör mig glad. Men inte lycklig.
Nä, nu kommer jag inte på nåt mer att skriva. En bit mat vore kanske bra...
Blääää!!!
Jag känner mig fruktansvärt lessen, ensam, övergiven och sårad idag. Visst vet jag att jag har sårat Linda tidigare, men jag har också rätt att känna mig sårad!
Hon har åkt till spannien idag, tillsammans med sin bror och hans flickvän. Jag hoppas dom har roligt. Jag hoppas innerligt att hon kan slappna av där och tänka på nåt annat. Jag vet att hon också är lessen över vad som har hänt. Men om hon kan vara glad för en stund i alla fall så blir jag glad.
Jag fick tillfälle att väga mig härom dagen. Jag har gått ner 5-6 kilo på 4 veckor. Jag vet inte om det är bra egentligen. Visst vill jag gå ner i vikt, men kanske under bättre omständigheter.
Nu går jag ut en stund i solen och försöka tänka postitivt. Känns säkert bättre då.
Hon har åkt till spannien idag, tillsammans med sin bror och hans flickvän. Jag hoppas dom har roligt. Jag hoppas innerligt att hon kan slappna av där och tänka på nåt annat. Jag vet att hon också är lessen över vad som har hänt. Men om hon kan vara glad för en stund i alla fall så blir jag glad.
Jag fick tillfälle att väga mig härom dagen. Jag har gått ner 5-6 kilo på 4 veckor. Jag vet inte om det är bra egentligen. Visst vill jag gå ner i vikt, men kanske under bättre omständigheter.
Nu går jag ut en stund i solen och försöka tänka postitivt. Känns säkert bättre då.
Ensam med min insikt
Tänk så jäkla säker man kan bli i sitt förhållande. Att man kan ta för givet att hon stannar livet ut, och att hon har tålamod till världens ände. Jag kan inte förstå hur jag har kunnat gå och lura mig själv på det viset. För varje dag som går saknar jag henne mer och mer. Jag vill få henne att känna sig trygg hos mig. Det kan hon inte. Jag ber till gud varje dag, flera gånger per dag att det ska bli vi två. Att vi ska gifta oss och skafa barn. Med varandra, inte på var sitt håll. Jag har så jäkla svårt att se mig själv med någon annan. Att ha barn med någon annan. Det finns bara inte. Ännu svårare är det att försöka föreställa sig henne med någon annan. Det är så overkligt att man börjar tro på tomten!
Lyckligtvis går jag ut varje dag nu när det är så här fint väder. Annars hade det inte gått att hantera. Tänk om hon hade gjort slut på hösten. Vilket större helvete jag hade fått i huvudet då.
Det är lustigt, flera jag känner har separerat nu. Det är tydligen många som gjör slut nu. Många som just passerat eller ska passera 30-sträcket. Är det en kris folk har? Förmodligen. Vi har alla livskriser då och då. Men att ta till drastiska åtgärder som att lämna någon har jag svårt att förstå. Ok, alla har sina anledningar. Det är bara svårt att sätta sig in i någon annans situation. Visst, jag förstår Linda. Men samtidigt så hade jag önskat att jag förstod tidigare.
Undrar om hon tänker på mig. På nåt annat sätt än att hon bara vill fly från mig. Undrar om hon tänker tillbaks på våra vackra stunder vi haft. Undrar om hon gläds av det. Undrar om hon saknar mig.
Ibland känns det som en hemsk hemsk mardröm som man inte kan vakna från. Jag får fortfarande känslor om att det här inte är på riktigt. Men värst var det dom första dagarna. Då gick det över huvud taget inte att tänka. Nu går det att se ljust på framtiden, men fan vad det smärtar när hon inte finns med!!!
Tänk om hon hade kunnat känna den kärleken jag känner!
Jag prenumererar på ett radioprogram från USA som heter coast to coast AM. Det handlar om diverse saker on the edge. Allt från UFOn till kvantfysik, spöken till politik. Igår hörde jag ett program som sänts nyligen där dom tog upp hur kvinnor och män reagerar olika på stress, osäkerhet och vad man ska tänka på att få i sig för mineraler och annat som man och kvinna. Det handlade även om varför män och kvinnor inte alltid går så bra ihop. Dom tog upp hur kvinnor ser på en situation och hur män ser på samma situation. Män har mycket lättare för att fasa saker under mattan, medans kvinnor blir väldigt stressade över samma sak. Även fast det är minsta problemet i världen så kan kvinnor bli sårade och lessna. Männen förstår inte alltid det.
Efter att ha lyssnat på det förstår jag hur Linda har kännt sig alla dom gångerna hon frågat om vi ska gå ut på en promenad, eller gå på stan och jag bara har velat stanna hemma så hon har fått gå själv. Men jag såg det inte som att hon blev sårad av det när vi var mitt uppe i det.
Varför ska män och kvinnor tala så skillda språk? Varför kan vi män inte födas med en babelfisk i örat så att vi kan förstå kvinnornas språk?
Ok, om jag går in i ett nytt förhållande i framtiden så har jag i alla fall en liten del av facit med mig. Jag får säga att jag lärt mig otroligt mycket om känslor, andras känslor, kärlek, konflikter, lösningar, omtanke, respekt osv på denna månaden som har gått. Visst är det en del av att bli vuxen. Men inte fan ska det väl göra mer ont att gå in i vuxenvärlden än vad puberteten gjorde?!?!
Detta inlägget blev rätt deppigt, men sanningen är att jag mår bättre nu än för några veckor sedan. Jag har lärt mig att kanalisera mina tankar på ett bättre sätt nu. Men även fast jag mår bättre så finns där ändå känslor som måste ut. Jag kan inte bara stänga in dom längre. Men det är väl delvis därför jag mår bättre, för att jag får utlopp för känslorna.
Jag började äta antidepp idag. Inte sån där ssri-skit som man blir helt seg av, det vägrar jag. Det jag äter är 5-htp som är en aminosyra som kroppen producerar serotonin av. Jag vet att det verkligen funkar bra, för jag har ätit det förr. Det går fort också, snabbare än ssri-preparat. På bara några dagar märker man en klar skillnad i humöret. Och så funkar det på ett helt annat sätt också. Detta jag äter nu hämmar inte serotoninet, utan främjar det. Det känns som ett hälsosammare sätt att hantera en depression på.
Nu blev det sent idag också. Det är en dag i morgon också. Så jag får gå och lägga mig nu. Godnatt!
Lyckligtvis går jag ut varje dag nu när det är så här fint väder. Annars hade det inte gått att hantera. Tänk om hon hade gjort slut på hösten. Vilket större helvete jag hade fått i huvudet då.
Det är lustigt, flera jag känner har separerat nu. Det är tydligen många som gjör slut nu. Många som just passerat eller ska passera 30-sträcket. Är det en kris folk har? Förmodligen. Vi har alla livskriser då och då. Men att ta till drastiska åtgärder som att lämna någon har jag svårt att förstå. Ok, alla har sina anledningar. Det är bara svårt att sätta sig in i någon annans situation. Visst, jag förstår Linda. Men samtidigt så hade jag önskat att jag förstod tidigare.
Undrar om hon tänker på mig. På nåt annat sätt än att hon bara vill fly från mig. Undrar om hon tänker tillbaks på våra vackra stunder vi haft. Undrar om hon gläds av det. Undrar om hon saknar mig.
Ibland känns det som en hemsk hemsk mardröm som man inte kan vakna från. Jag får fortfarande känslor om att det här inte är på riktigt. Men värst var det dom första dagarna. Då gick det över huvud taget inte att tänka. Nu går det att se ljust på framtiden, men fan vad det smärtar när hon inte finns med!!!
Tänk om hon hade kunnat känna den kärleken jag känner!
Jag prenumererar på ett radioprogram från USA som heter coast to coast AM. Det handlar om diverse saker on the edge. Allt från UFOn till kvantfysik, spöken till politik. Igår hörde jag ett program som sänts nyligen där dom tog upp hur kvinnor och män reagerar olika på stress, osäkerhet och vad man ska tänka på att få i sig för mineraler och annat som man och kvinna. Det handlade även om varför män och kvinnor inte alltid går så bra ihop. Dom tog upp hur kvinnor ser på en situation och hur män ser på samma situation. Män har mycket lättare för att fasa saker under mattan, medans kvinnor blir väldigt stressade över samma sak. Även fast det är minsta problemet i världen så kan kvinnor bli sårade och lessna. Männen förstår inte alltid det.
Efter att ha lyssnat på det förstår jag hur Linda har kännt sig alla dom gångerna hon frågat om vi ska gå ut på en promenad, eller gå på stan och jag bara har velat stanna hemma så hon har fått gå själv. Men jag såg det inte som att hon blev sårad av det när vi var mitt uppe i det.
Varför ska män och kvinnor tala så skillda språk? Varför kan vi män inte födas med en babelfisk i örat så att vi kan förstå kvinnornas språk?
Ok, om jag går in i ett nytt förhållande i framtiden så har jag i alla fall en liten del av facit med mig. Jag får säga att jag lärt mig otroligt mycket om känslor, andras känslor, kärlek, konflikter, lösningar, omtanke, respekt osv på denna månaden som har gått. Visst är det en del av att bli vuxen. Men inte fan ska det väl göra mer ont att gå in i vuxenvärlden än vad puberteten gjorde?!?!
Detta inlägget blev rätt deppigt, men sanningen är att jag mår bättre nu än för några veckor sedan. Jag har lärt mig att kanalisera mina tankar på ett bättre sätt nu. Men även fast jag mår bättre så finns där ändå känslor som måste ut. Jag kan inte bara stänga in dom längre. Men det är väl delvis därför jag mår bättre, för att jag får utlopp för känslorna.
Jag började äta antidepp idag. Inte sån där ssri-skit som man blir helt seg av, det vägrar jag. Det jag äter är 5-htp som är en aminosyra som kroppen producerar serotonin av. Jag vet att det verkligen funkar bra, för jag har ätit det förr. Det går fort också, snabbare än ssri-preparat. På bara några dagar märker man en klar skillnad i humöret. Och så funkar det på ett helt annat sätt också. Detta jag äter nu hämmar inte serotoninet, utan främjar det. Det känns som ett hälsosammare sätt att hantera en depression på.
Nu blev det sent idag också. Det är en dag i morgon också. Så jag får gå och lägga mig nu. Godnatt!
Att vända dagen från ett helvete till genomförbar
Jag tänkte blogga litegrann innan jag lägger mig. Jag måste få skriva av mig. Denna dagen började inte bra. Jag mådde skit-illa. Låg och drog mig länge i sängen och ville bara dra nåt gamalt över mig. Det var Lindas och min årsdag egentligen, men jag antar att vi inte ska kalla det så längre. Så naturligtvis var jag riktigt nere. Men till slut drog jag mig ur sängen. Det tog mig två timmar innan jag gick ut ur lägenheten. När jag väl kom ut så var det en strålande fin dag. Jag tänkte att det här är det perfekta vädret för vår årsdag. Man vill ju tänka lite fint om det även fast det inte längre är giltigt.
Jag kom äntligen på var jag skulle göra av förlovnings-ringen. Jag kan inte gå runt och ha den i plånboken. Så jag tog ett foto på mig och Linda från en nyårsafton för några år sen. Vi ser lyckliga ut på den bilden. Den är inramad, och jag satte ringen innanför ramen ovanpå fotot. Jag tyckte att där kan den sitta ett tag, och påminna mig om våra fina stunder tillsammans.
Jag hittade en intressant länk. En en massa tips om hur man håller ett äktenskap (eller förhållande) vid liv. Där är en massa bra tips! Jag önskar att jag hade sett det innan! Men jag tänker applicera det i mitt nästa förhållande, om jag träffar någon ny eller om Linda skulle ändra sig.
Postar länken här: http://www.gosanangelo.com/news/2008/mar/16/25-tips-on-how-to-stay-married/
Vad har jag lärt mig idag då? Fint väder och en promendad hjälper en att må bättre! Jag ska sikta på att må bra nu! Börjar med en kur antidepp i morgon. Jag har goda förhoppningar att det ska hjälpa, men jag ska även kämpa med att kontrollera mina tankar, styra dom till positiva tankar.
Nä, nu kallar sängen på mig.
Jag kom äntligen på var jag skulle göra av förlovnings-ringen. Jag kan inte gå runt och ha den i plånboken. Så jag tog ett foto på mig och Linda från en nyårsafton för några år sen. Vi ser lyckliga ut på den bilden. Den är inramad, och jag satte ringen innanför ramen ovanpå fotot. Jag tyckte att där kan den sitta ett tag, och påminna mig om våra fina stunder tillsammans.
Jag hittade en intressant länk. En en massa tips om hur man håller ett äktenskap (eller förhållande) vid liv. Där är en massa bra tips! Jag önskar att jag hade sett det innan! Men jag tänker applicera det i mitt nästa förhållande, om jag träffar någon ny eller om Linda skulle ändra sig.
Postar länken här: http://www.gosanangelo.com/news/2008/mar/16/25-tips-on-how-to-stay-married/
Vad har jag lärt mig idag då? Fint väder och en promendad hjälper en att må bättre! Jag ska sikta på att må bra nu! Börjar med en kur antidepp i morgon. Jag har goda förhoppningar att det ska hjälpa, men jag ska även kämpa med att kontrollera mina tankar, styra dom till positiva tankar.
Nä, nu kallar sängen på mig.
Positiva leken börjar....NU!
Helgen har passerat och den nya veckan har hunnit börja. Jag börjar att tänka mer och mer positivt för varje dag. Jag mailade litegrann med Linda i helgen, och hon berättade att hon äntligen känner att hon börjar leva. Jag är glad för hennes del. Jag tror att jag så smått börjar känna samma sak. Tyvärr är det så ibland att man får inse att man tappade bort varandra för flera år sen. Därmed är det inte sagt att vi slutade älska varandra. Det tror jag inte vi har gjort, men vi gled från varandra. Hon utvecklades på sitt håll och jag på mitt. Även fast det kanske verkar dom första åren som om man hittat sitt livs kärlek så behöver det inte vara så. Så var det inte i vårt fall.
Jag tror att läkeprocessen har tagit fart för oss båda, och det är bara nyttigt att gå vidare.
Jag var på 40-årskalas i helgen. Bengt fyllde år, och det firade han med buller och bång, som man säger. Mat och dricka bjöds det på, trevligt folk likaså. Efter festen var vi några som gick ut. Vi gick till gamla heartbreak i Malmö. Minns inte vad det heter idag. Jag går så sällan ut. Väl där så studerade jag litegrann människans parningslek på krogen. Folk som står på dansgolven och försöker imponera på det motsatta könet, pinsamt berusade av alkohol. Jag tänkte:
-"Ska jag tvingas in i denna cirkusen om jag ska träffa någon ny? Nej! Jag vägrar!!!".
Men jag har ingen brådis in i ett nytt förhållande såklart. Visst vore det härligt att få uppleva kärleken igen, som jag inte kännt på så många år. Men jag har nog lite att klara upp med mig själv först. Och sen vore det mysigt att få bilda familj, som jag sagt tidigare så blir jag inte yngre, men å andra sidan så är det kanske dumt att kasta sig in i nåt nytt.
Nä, jag tar det lite som det kommer.
Jag anser mig inte vara religiös, religion skapades för att kontrollera samhället, det är jag övertygad om. Men däremot anser jag mig vara andligt lagd. Dvs jag tror på något högre som styr dig i rätt riktning, inte bara när du hamnar snett, utan hela tiden. Kalla det Gud om du vill. Jag har bett om att bli guidad på rätt håll, och jag tror att det är just det som händer just nu. Det händer ständigt små saker som pekar på att det jag ber om blir sant.
När jag började att blogga förstod jag inte det här med kategorierna. Men nu har jag börjat fundera på om jag inte ska göra några kategorier och föra in mina inlägg i dom, så det blir lite struktur på denna bloggen. Efterssom jag har märkt hur oerhört nyttigt det är för mig att skriva av mig så tänker jag försöka fortsätta att skriva här kontinuerligt.
Nähä, nu ska jag slänga mig i duschen en stund. Vilket påminner mig om att jag måste skaffa hit ett duschdraperi. Nåja, på gensyn!
Jag tror att läkeprocessen har tagit fart för oss båda, och det är bara nyttigt att gå vidare.
Jag var på 40-årskalas i helgen. Bengt fyllde år, och det firade han med buller och bång, som man säger. Mat och dricka bjöds det på, trevligt folk likaså. Efter festen var vi några som gick ut. Vi gick till gamla heartbreak i Malmö. Minns inte vad det heter idag. Jag går så sällan ut. Väl där så studerade jag litegrann människans parningslek på krogen. Folk som står på dansgolven och försöker imponera på det motsatta könet, pinsamt berusade av alkohol. Jag tänkte:
-"Ska jag tvingas in i denna cirkusen om jag ska träffa någon ny? Nej! Jag vägrar!!!".
Men jag har ingen brådis in i ett nytt förhållande såklart. Visst vore det härligt att få uppleva kärleken igen, som jag inte kännt på så många år. Men jag har nog lite att klara upp med mig själv först. Och sen vore det mysigt att få bilda familj, som jag sagt tidigare så blir jag inte yngre, men å andra sidan så är det kanske dumt att kasta sig in i nåt nytt.
Nä, jag tar det lite som det kommer.
Jag anser mig inte vara religiös, religion skapades för att kontrollera samhället, det är jag övertygad om. Men däremot anser jag mig vara andligt lagd. Dvs jag tror på något högre som styr dig i rätt riktning, inte bara när du hamnar snett, utan hela tiden. Kalla det Gud om du vill. Jag har bett om att bli guidad på rätt håll, och jag tror att det är just det som händer just nu. Det händer ständigt små saker som pekar på att det jag ber om blir sant.
När jag började att blogga förstod jag inte det här med kategorierna. Men nu har jag börjat fundera på om jag inte ska göra några kategorier och föra in mina inlägg i dom, så det blir lite struktur på denna bloggen. Efterssom jag har märkt hur oerhört nyttigt det är för mig att skriva av mig så tänker jag försöka fortsätta att skriva här kontinuerligt.
Nähä, nu ska jag slänga mig i duschen en stund. Vilket påminner mig om att jag måste skaffa hit ett duschdraperi. Nåja, på gensyn!
Respekt, förstående och medmänsklighet!
Igår blev jag inbjuden till en gamal tjejkompis i trelleborg. Vi har inte setts sen ungefär 1995. Vi hittade varandra på facebook för ett tag sen. Jag måste poängtera att detta var ingen dejt. Hon har pojkvän, och jag är inte sugen på att starta något nytt. Så där fanns den ömsesidiga respekten och det gjorde vi klart för varandra från början att vi bara träffades på ett vänskapligt plan. Min utgångspunkt med mötet var att få träffa en gamal vän. Hon vet ju vad som har hänt, och hon förstod att jag behöver träffa folk som kan stötta mig, så hon ställde upp på en kväll med samtal. Ingen alkohol, bara nyktert, ärligt samtal.
Hon berättade en hel del om sitt spruckna äktenskap och det gav mig en hel del insikt. Jag öppnade väl inte upp mig så mycket för henne, men jag kan säga att det var väl behövligt. Även fast vi inte setts på så många år så ställde hon alltså upp som en sann vän, och vad ska jag säga? Det är få människor som bryr sig så mycket om en.
Hon förstod även att jag har väldigt dåligt självförtroende just nu och var villig att hjälpa mig med det. Jag värderar det otroligt mycket!
Nähä, nu ska jag käka lite av gårdagens bulgursallad. Sen ska jag städa upp lite här, och ta itu med min deklaration som ska lämnas in på måndag.
Hon berättade en hel del om sitt spruckna äktenskap och det gav mig en hel del insikt. Jag öppnade väl inte upp mig så mycket för henne, men jag kan säga att det var väl behövligt. Även fast vi inte setts på så många år så ställde hon alltså upp som en sann vän, och vad ska jag säga? Det är få människor som bryr sig så mycket om en.
Hon förstod även att jag har väldigt dåligt självförtroende just nu och var villig att hjälpa mig med det. Jag värderar det otroligt mycket!
Nähä, nu ska jag käka lite av gårdagens bulgursallad. Sen ska jag städa upp lite här, och ta itu med min deklaration som ska lämnas in på måndag.
Ordentlig svacka ikväll...
Jag satt och kollade igenom lite foton, bl.a från lite fester vi varit på. Där var många bilder på Linda, men inte många på oss tillsammans. Det fick mig att inse att när vi gick på fest dom senaste åren så umgicks vi inte med varandra på festen. Vi var liksom på varsitt håll. Och detta har jag inte reagerat över! Var fan har jag befunnit mig dom sista 3-4 åren??? Hallå, jorden anropar Anders!
Fan jag blir så lessen när jag inser sånna här saker. Jag inser att jag hade kunnat göra nåt åt situationen så mycket tidigare. Om jag bara hade förstått hur vi egentligen haft det, så vet jag att Linda hade varit villig att fixa det i tid. Men istället gick tiden utan att något hände och så tröttnade hon. Tiden gick utan att jag hade någon aning om vad som höll på att hända. Att vårt förhållande höll på att förfalla bara förbigick mig.
Fan, Anders, DIN IDIOT! Man inser kanske inte alltid vad man har förräns det är borta. Tänk om vi kunde försonas...det skulle bli så mycket bättre än vad det har varit!
Jag vill bara hålla henne i min famn och visa henne hur mycket jag älskar henne. Kan hon verkligen ha tappat ALLA känslorna? Är det verkligen bara så lätt för henne att avsluta detta? Fan dom här frågorna har jag ställt mig innan, att jag bara älstar det är ofattbart....eller kanske inte.
Jag har försökt tänka på hur det skulle vara att bara bryta med allt det gamla och gå vidare och träffa någon ny. För stunden har tanken kännts bra, men sen kommer känslorna tillbaks. Det funkar inte just nu att göra det. Som sagt, det kommer ta en hel evighet att komma över detta.
Fan jag blir så lessen när jag inser sånna här saker. Jag inser att jag hade kunnat göra nåt åt situationen så mycket tidigare. Om jag bara hade förstått hur vi egentligen haft det, så vet jag att Linda hade varit villig att fixa det i tid. Men istället gick tiden utan att något hände och så tröttnade hon. Tiden gick utan att jag hade någon aning om vad som höll på att hända. Att vårt förhållande höll på att förfalla bara förbigick mig.
Fan, Anders, DIN IDIOT! Man inser kanske inte alltid vad man har förräns det är borta. Tänk om vi kunde försonas...det skulle bli så mycket bättre än vad det har varit!
Jag vill bara hålla henne i min famn och visa henne hur mycket jag älskar henne. Kan hon verkligen ha tappat ALLA känslorna? Är det verkligen bara så lätt för henne att avsluta detta? Fan dom här frågorna har jag ställt mig innan, att jag bara älstar det är ofattbart....eller kanske inte.
Jag har försökt tänka på hur det skulle vara att bara bryta med allt det gamla och gå vidare och träffa någon ny. För stunden har tanken kännts bra, men sen kommer känslorna tillbaks. Det funkar inte just nu att göra det. Som sagt, det kommer ta en hel evighet att komma över detta.
Hur gör man för att glömma?
Jag har inte så mycket att säga idag. Känner mig fortfarande tom. Jag önskar att man kunde få allt detta ogjort. Att jag kunde spola tillbaks livet lite och göra saker till rätta. Alla fel jag har gjort.
Jag önskar bara att Linda hade tagit tillbaks mig och att vi kunde börja om. Gode Gud, snälla ge mig, eller oss ett mirakel!
Jag har gått ett par dagar och trott att jag skulle kunna gå vidare. Jag försöker verkligen gå vidare och glömma henne, men det är minsann inte så lätt.
Jag önskar bara att Linda hade tagit tillbaks mig och att vi kunde börja om. Gode Gud, snälla ge mig, eller oss ett mirakel!
Jag har gått ett par dagar och trott att jag skulle kunna gå vidare. Jag försöker verkligen gå vidare och glömma henne, men det är minsann inte så lätt.
Helvete idag
Ja, vad ska man säga? Det går bara upp och ner hela tiden. Just idag känns allt meningslöst. Jag har inte lust till något. Till saken hör att jag blir dumpad av Linda varje natt när jag drömmer. Jag har redan gått igenom det helvetet, måste jag plågas varje natt? Det är skitjobbigt, och jag orkar inte.
Jag tror jag ska gå och ta en kopp kaffe...
Jag tror jag ska gå och ta en kopp kaffe...
Svårt, men genomförbart!
Nu har det gått 2 veckor sedan Linda gjorde slut med mig. Hon visar inga som helst tecken på att vilja försöka igen. Jag har gått igenom ett känslomässigt helvete den här tiden, men som jag har sagt innan så var det kanske lika bra att det hände, för bådas del. Jag har funderat en del dom senaste dagarna, och kommit på att världen inte går under. Visst kommer det att vara svårt, men jag får acceptera att det är slut. Det är enda sättet för mig att kunna gå vidare i livet. Det är dags att börja om. Ett helt nytt liv. Ut med all gamal negativitet och in med nya friska tankar.
Ni som läser detta, tro inte på något sätt att jag kommit över Linda. Det kommer jag inte göra på länge. Jag kommer heller inte vara speciellt glad närmsta tiden, och det gör så jäkla ont att vakna på morgonen, speciellt om jag har haft en dröm om henne. Men jag måste se positivt på det. Det bara är så.
Ni som läser detta, tro inte på något sätt att jag kommit över Linda. Det kommer jag inte göra på länge. Jag kommer heller inte vara speciellt glad närmsta tiden, och det gör så jäkla ont att vakna på morgonen, speciellt om jag har haft en dröm om henne. Men jag måste se positivt på det. Det bara är så.
Tänk
Nu är det kväll igen. Jag är aldeles yr i huvudet. Hela dagen idag har jag tänkt på Linda. Det går bara inte att låta bli. Jag kan inte bara släppa henne sådär. Nu är jag tjatig igen, men så är det. Förutom en kraftig saknad, och väldig kärlek till henne så känner jag mig tom. Tankarna går ungefär såhär:
"tänk om jag sett verkligheten tidigare, då hade det gått att rädda".
Det är så sjukt att när jag väl vaknat upp så är det för sent. Det är nu vi skulle behövt en ny chans. Visst, jag respekterar hennes vilja, men tänk om hon hade velat ge det ett nytt försök. Jag skulle bli så lycklig, och jag hade gjort allt för att hon skulle bli lycklig med mig.
Jag har inte kunnat gråta på 2 dagar. Tårarna är slut för tillfället. Allt känns så mörkt utan Linda.
Jag antar att jag ska sova nu. Jag orkar inte mycket mer idag.
"tänk om jag sett verkligheten tidigare, då hade det gått att rädda".
Det är så sjukt att när jag väl vaknat upp så är det för sent. Det är nu vi skulle behövt en ny chans. Visst, jag respekterar hennes vilja, men tänk om hon hade velat ge det ett nytt försök. Jag skulle bli så lycklig, och jag hade gjort allt för att hon skulle bli lycklig med mig.
Jag har inte kunnat gråta på 2 dagar. Tårarna är slut för tillfället. Allt känns så mörkt utan Linda.
Jag antar att jag ska sova nu. Jag orkar inte mycket mer idag.
Tankar, katter och kreativitet.
Idag var det ruggigt svårt att kliva ur sängen. Tankarna flög hit och dit och jag ville bara dra täcket över huvudet. Samtidigt visste jag att jag inte kan hålla mig kvar i ett sådant beteende. Så jag hasade mig ur sängen och klev motvilligt in i duschen. Efter en kopp kaffe var jag dock på banan igen. Jag väcktes tidigt i morse av kattskrällena som tvingade sig in i "mitt" rum. Alla 3 katter, och jag försökte slänga ut dom en och en, men när jag slängt ut en sprang nästa in här. Det var en jäkla cirkus och jag fick en massa rivmärken på armarna.
Jag känner mig ungefär som en hiss. Det går upp och ner. Har jag bara något att göra så är det okej. Men så fort jag slutar upp med det så kommer tankarna på Linda och hur jag har sabbat det. Det bara går runt i huvudet som en jäkla karusell. Jag kan inte bara sluta älska henne. Detta har jag insett kommer ta väldigt lång tid att komma över. Förhoppningsvis kommer det kunna komma några bra låtar utav detta. Jag ska dirigera mina känslor åt det kreativa hållet nu.
Jag känner mig ungefär som en hiss. Det går upp och ner. Har jag bara något att göra så är det okej. Men så fort jag slutar upp med det så kommer tankarna på Linda och hur jag har sabbat det. Det bara går runt i huvudet som en jäkla karusell. Jag kan inte bara sluta älska henne. Detta har jag insett kommer ta väldigt lång tid att komma över. Förhoppningsvis kommer det kunna komma några bra låtar utav detta. Jag ska dirigera mina känslor åt det kreativa hållet nu.
Dagens reflektioner.
Då har denna dagen gått, och nu sitter jag och reflekterar över mina tankar. Jag har inte jobbat idag. Istället var vi och hälsade på min systerdotter på sjukhuset i lund. Hon fick lite dagpermission, så vi gick ner i stan i Lund och åt glass. Sen gick vi in och tittade på domkyrkan. Där fick jag ett tillfälle att stilla tankarna en stund, försöka lugna sinnet, och så tände jag ett ljus för Linda och vårt förhållande vi hade. Jag vill gärna vara hoppfull och tänka att det kanske kommer att fungera nån gång i framtiden. Och jag vill gärna skicka kärleksfulla tankar till henne. Det behöver hon efter allt hon gått igenom med mig.
Hon säger att jag missar många av hennes känslor. Men jag tänker väldigt mycket på hur hon har det. Det är inte precis så att jag är samvetslös. Jag mår riktigt dåligt när jag tänker på hur vi har haft det. Jag har funderat på var exakt jag tappade mig själv, men jag kan inte hitta en exakt brytpunkt. Jag vet inte om det är så lönt att gräva i det där. Kanske bäst att försöka gå vidare nu, och bygga upp nya, bättre förutsättnigar för ett framtida förhållande, om det så är med Linda eller någon annan. Allra helst vill jag ha en framtid med Linda, såklart. Men jag måste inse att det kanske inte blir så. Hon har ju också en vilja och den respekterar jag. Men jag vill vilket fall som helst få reda i mitt liv.
En sak som jag funderat på mycket och som är jobbigt att tänka på är våra funderingar kring att bilda familj. Linda sa alltid att hon ville ha en liten mini-Anders (barn). Jag har gått en längre tid och längtat efter att få bilda familj. för tre-fyra år sedan var det inte varit en lika stark längtan, men den tanken är något som vuxit till sig i mitt huvud. Vi hade t.o.m funderat på namn till barnen. Men i vilket fall som helst är det en omöjlighet utan ekonomiska grundstenar.
Sen har jag funderat kring det hon har sagt om när jag var ute och festade ofta med mina kompisar. Jag hade inte ens en tanke på att det skulle såra henne så pass mycket då när jag var mitt uppe i allt det. Att jag däckade på någons soffa tyckte jag inte var något speciellt. Men med lite större perspektiv på saken nu så kan jag verkligen se hur hon har kännt sig. Jag har ju fan bara stängt henne ute ur mitt liv under en lång tid, och det har verkat som jag inte har brytt mig om henne. Det är så mycket jag har gjort utan att tänka efter först. Så många saker jag har sagt, som bara har ploppat ur munnen och låtit illa och som sårat utan att jag ens har reflekterat över det. Hur kan man bli så? Som jag har sagt innan så har jag aldrig velat vara en elak människa. Men när jag tänker tillbaks såhär så har jag kommit fram till att det är nog det jag har varit, utan att egentligen mena det.
Herre gud, jag förstår henne så. Att hon inte orkar mer är bara självklart. Och jag är på sätt och vis tacksam över att hon gjorde detta. Både för hennes och min egen del. Jag vill hennes bästa, och just nu är det bäst för henne att vara själv. Kan vi jobba med detta när vi läkt såren, och vända det till något positivt så är det bra att detta hände. Men jag ska inte spekulera i framtiden. Vad som än händer, det händer. Jag måste acceptera mitt öde, så är det bara.
På bussen idag läste jag en bra krönika som fick mig att börja fundera idag. Jag lyckades hitta den på metros hemsida, så jag saxade den och återger den här:
"När tar ett
förhållande
slut?
Det kan bero på årstiden
? snart är det sommar
och singellivet blir roligare
då. Eller så beror
det på åldern ? jag och
mina 30-plus-vänner är redo för
?make it or break it?: Antingen är
ett förhållande på riktigt eller så
struntar vi i det.
Oavsett vad det beror på så är det
många förhållanden i min bekantskapskrets som
når sin brytpunkt nu. Även mitt eget förhållande
har varit föremål för utvärdering de senaste veckorna.
Det får mig att fundera: Hur vet man när ett
förhållande är slut? Hur vet man när det bara är
en tillfällig svacka? Och hur mycket är man ?skyldig?
att göra?
I vissa fall är det tydligt. Har du gått och gift dig
är det självklart att inte dra första dagen du upp -
lever vardagstristess. Är barn inblandade är det
rimligt att låta en familjerådgivare försöka hjälpa.
Men vi som lever i de mer
svårtolkade relations -
gråzonerna ? vad finns det
för måttstock för oss?
De insatser man gör för
att rädda ett knackigt
förhållande bör motsvara
den gemenskap man har
haft. Till exempel: Varje år
tillsammans kan motsvara
att du gör ett extra försök
att ändra på dig (inte på din
partner) i den negativa
situation ni har hamnat i.
Varje gemensam semester ni har rest på
skulle kunna motsvara ett extra långt
snack om er situation där ni ser om ni
kan förändra något innan handduken
kastas in. Om ni har valt en fondvägg
tillsammans ? vilket ju alla gör nu för tiden ? så
borde det kunna motsvara en extra ansträngning
i form av en spa- eller golfweekend. Då ger ni er
själva möjlighet att hitta tillbaka till den känsla ni
hade när ni träffades.
Missförstå mig inte: Jag menar inte att man ska
förlänga plågan i ett dåligt förhållande. Jag har
själv gjort det en gång. När killen hade varit otrogen
tre gånger och jag förlät honom varje gång
(stupid me!) så var min offrade självrespekt till
slut så stor att jag inte tyckte jag hade ?råd? att ge
upp förhållandet. En väninna som blev ihop med
en kille i juni förra året började må dåligt i relationen
nästan omedelbart men klarade inte att klippa
banden förrän i mars i år ? bara för att hon så
gärna ville ha ett förhållande. Inte bra.
Men har man haft ett friskt förhållande där
båda talar tydligt jag-språk, inte ägnar sig åt svartsjuka,
missbruk, narcissism eller martyrskap, bör
man kunna ge förhållandet en extra chans. Men
samtidigt får inte ?en gång till? bli en gång för
mycket. Så hur ska man veta när man ska stanna
och när man ska gå?"
Skriven av Kicki Norman, Metro.
Så, då har jag fått skriva ner mina känslor idag också. Det är en oerhörd tröst att få göra det, även om det kanske inte är någon som läser det. Nu ska jag gå och lägga mig, så att jag fit for fight i morgon. Har en hel del att göra.
Hon säger att jag missar många av hennes känslor. Men jag tänker väldigt mycket på hur hon har det. Det är inte precis så att jag är samvetslös. Jag mår riktigt dåligt när jag tänker på hur vi har haft det. Jag har funderat på var exakt jag tappade mig själv, men jag kan inte hitta en exakt brytpunkt. Jag vet inte om det är så lönt att gräva i det där. Kanske bäst att försöka gå vidare nu, och bygga upp nya, bättre förutsättnigar för ett framtida förhållande, om det så är med Linda eller någon annan. Allra helst vill jag ha en framtid med Linda, såklart. Men jag måste inse att det kanske inte blir så. Hon har ju också en vilja och den respekterar jag. Men jag vill vilket fall som helst få reda i mitt liv.
En sak som jag funderat på mycket och som är jobbigt att tänka på är våra funderingar kring att bilda familj. Linda sa alltid att hon ville ha en liten mini-Anders (barn). Jag har gått en längre tid och längtat efter att få bilda familj. för tre-fyra år sedan var det inte varit en lika stark längtan, men den tanken är något som vuxit till sig i mitt huvud. Vi hade t.o.m funderat på namn till barnen. Men i vilket fall som helst är det en omöjlighet utan ekonomiska grundstenar.
Sen har jag funderat kring det hon har sagt om när jag var ute och festade ofta med mina kompisar. Jag hade inte ens en tanke på att det skulle såra henne så pass mycket då när jag var mitt uppe i allt det. Att jag däckade på någons soffa tyckte jag inte var något speciellt. Men med lite större perspektiv på saken nu så kan jag verkligen se hur hon har kännt sig. Jag har ju fan bara stängt henne ute ur mitt liv under en lång tid, och det har verkat som jag inte har brytt mig om henne. Det är så mycket jag har gjort utan att tänka efter först. Så många saker jag har sagt, som bara har ploppat ur munnen och låtit illa och som sårat utan att jag ens har reflekterat över det. Hur kan man bli så? Som jag har sagt innan så har jag aldrig velat vara en elak människa. Men när jag tänker tillbaks såhär så har jag kommit fram till att det är nog det jag har varit, utan att egentligen mena det.
Herre gud, jag förstår henne så. Att hon inte orkar mer är bara självklart. Och jag är på sätt och vis tacksam över att hon gjorde detta. Både för hennes och min egen del. Jag vill hennes bästa, och just nu är det bäst för henne att vara själv. Kan vi jobba med detta när vi läkt såren, och vända det till något positivt så är det bra att detta hände. Men jag ska inte spekulera i framtiden. Vad som än händer, det händer. Jag måste acceptera mitt öde, så är det bara.
På bussen idag läste jag en bra krönika som fick mig att börja fundera idag. Jag lyckades hitta den på metros hemsida, så jag saxade den och återger den här:
"När tar ett
förhållande
slut?
Det kan bero på årstiden
? snart är det sommar
och singellivet blir roligare
då. Eller så beror
det på åldern ? jag och
mina 30-plus-vänner är redo för
?make it or break it?: Antingen är
ett förhållande på riktigt eller så
struntar vi i det.
Oavsett vad det beror på så är det
många förhållanden i min bekantskapskrets som
når sin brytpunkt nu. Även mitt eget förhållande
har varit föremål för utvärdering de senaste veckorna.
Det får mig att fundera: Hur vet man när ett
förhållande är slut? Hur vet man när det bara är
en tillfällig svacka? Och hur mycket är man ?skyldig?
att göra?
I vissa fall är det tydligt. Har du gått och gift dig
är det självklart att inte dra första dagen du upp -
lever vardagstristess. Är barn inblandade är det
rimligt att låta en familjerådgivare försöka hjälpa.
Men vi som lever i de mer
svårtolkade relations -
gråzonerna ? vad finns det
för måttstock för oss?
De insatser man gör för
att rädda ett knackigt
förhållande bör motsvara
den gemenskap man har
haft. Till exempel: Varje år
tillsammans kan motsvara
att du gör ett extra försök
att ändra på dig (inte på din
partner) i den negativa
situation ni har hamnat i.
Varje gemensam semester ni har rest på
skulle kunna motsvara ett extra långt
snack om er situation där ni ser om ni
kan förändra något innan handduken
kastas in. Om ni har valt en fondvägg
tillsammans ? vilket ju alla gör nu för tiden ? så
borde det kunna motsvara en extra ansträngning
i form av en spa- eller golfweekend. Då ger ni er
själva möjlighet att hitta tillbaka till den känsla ni
hade när ni träffades.
Missförstå mig inte: Jag menar inte att man ska
förlänga plågan i ett dåligt förhållande. Jag har
själv gjort det en gång. När killen hade varit otrogen
tre gånger och jag förlät honom varje gång
(stupid me!) så var min offrade självrespekt till
slut så stor att jag inte tyckte jag hade ?råd? att ge
upp förhållandet. En väninna som blev ihop med
en kille i juni förra året började må dåligt i relationen
nästan omedelbart men klarade inte att klippa
banden förrän i mars i år ? bara för att hon så
gärna ville ha ett förhållande. Inte bra.
Men har man haft ett friskt förhållande där
båda talar tydligt jag-språk, inte ägnar sig åt svartsjuka,
missbruk, narcissism eller martyrskap, bör
man kunna ge förhållandet en extra chans. Men
samtidigt får inte ?en gång till? bli en gång för
mycket. Så hur ska man veta när man ska stanna
och när man ska gå?"
Skriven av Kicki Norman, Metro.
Så, då har jag fått skriva ner mina känslor idag också. Det är en oerhörd tröst att få göra det, även om det kanske inte är någon som läser det. Nu ska jag gå och lägga mig, så att jag fit for fight i morgon. Har en hel del att göra.
Uppackning pågår
Idag är jag "hemma". Jag vägrar att kalla detta för hemma. Måste försöka få ordning på mina saker här idag. Henrik kommer snart förbi och peppar mig lite. Varför ska detta vara så jäkla svårt? Att man bara inte kan gå vidare! Trots att våren kommer så känns det kallt. Allt är kallt, grått och dystert. Bara när jag tänker på våra fina stunder känns det varmt, men samtidigt ledsamt.
Äh, jag orkar inte skriva mer här just nu. Allt bara snurrar. Dyker nog in här senare ikväll och skriver av mig.
Äh, jag orkar inte skriva mer här just nu. Allt bara snurrar. Dyker nog in här senare ikväll och skriver av mig.
Lycklig? vad är det?
Då har jag kommit "hem" efter ytterligare en dags jobb. Jobbet gick bra, även fast jag kände mig som en zombie. Som tur var så försökte mina arbetskamrater att pigga upp mig lite. Jag är riktigt glad att jag har dom vännerna jag har just nu. Dom ställer upp med allt stöd dom kan. Det underlättar lite, fast det är ändå skitsvårt. Det här känns som en omöjlighet att ta sig förbi. Jag sa till Henrik idag att det är nog fan lättare att hantera ett dödsfall. För om någon dör så har man absolut inget annat val än att acceptera det. Men det som har hänt nu kan jag bara inte acceptera! Det känns så in i bomben fel. Jag trodde jag visste vad ångest var, men det här tar fan priset.
Den sista tiden har jag dessutom ställt in mig på att vi skulle skaffa familj. Barn och hela köret. 9 år och planer på barn är inget jag bara kan kasta i papperskorgen sådär. Det är tunga prylar.
Jag kan nog inte skriva mer nu, känner mig så fruktansvärt uttömd just nu...
Den sista tiden har jag dessutom ställt in mig på att vi skulle skaffa familj. Barn och hela köret. 9 år och planer på barn är inget jag bara kan kasta i papperskorgen sådär. Det är tunga prylar.
Jag kan nog inte skriva mer nu, känner mig så fruktansvärt uttömd just nu...