Jobb, saknad och smärta!
Idag var första dagen jag jobbade sen Linda gjorde slut. Jag får ju säga att det gick bra. Tur är att jag jobbar med sådana underbara medmänniskor som Jocke, Liz o Fredrik. Dom är riktigt förstående och gör allt för att pigga upp. Men frammåt kvällen kom ångesten och saknaden. Som jag har sagt tidigare så dröjer det innan jag blir människa igen. Gud vet att jag har tänkt mycket. Jag önskar bara att vi blev ett par igen. Vi behöver inte flytta ihop igen, men jag vill ha henne hos mig. Jag vill ge henne all min kärlek. Tänk om hon kunde bo kvar i Malmö och inte flytta till småland.Gud, vad jag tjatar...men så är det. Man kan inte bara avsluta det på det viset. Det går bara inte!!!!Jag tror och hoppas att hon funderar över detta. Jag hoppas att hon ångrar sig fatalt! Inte på ett hämdlystet sätt, utan för att jag vill att hon ska känna för mig med!
Det är blandade känslor just nu. Jag är lessen och arg. Arg på mig själv. Det börjar nästan gå över i ett självförakt. Jag är lessen för att jag saknar allt det fina vi hade. Men mest känner jag att jag älskar henne. Mer än någonsin just nu! Jag känner ånger för att jag inte såg henne sista tiden. Gud ska veta att jag ser henne. Hon lyser som ett fyrtorn, jag kan inte missa henne!
Gode gud, hjälp oss att hitta tillbaks till det vi hade tillsammans. Hon är den jag vill bilda familj med, den jag vill gifta mig med. Det kommer aldrig bli detsamma med någon annan! När vi hade det som bäst, när vi möttes på halva vägen, då var vi ett! Jag orkar inte längre gråta mig till sömns. Jag oroar mig för hur hon känner. Lika mycket som jag oroar mig för att hon ska vara likgiltig inför tanken på mig så oroar jag mig att hon ska vara lika lessen som jag är. Jag vill att vi ska smälta samman som en enhet igen. Och att vi aldrig mer ska krisa såhär! Gode gud, snälla hjälp oss!
Det är blandade känslor just nu. Jag är lessen och arg. Arg på mig själv. Det börjar nästan gå över i ett självförakt. Jag är lessen för att jag saknar allt det fina vi hade. Men mest känner jag att jag älskar henne. Mer än någonsin just nu! Jag känner ånger för att jag inte såg henne sista tiden. Gud ska veta att jag ser henne. Hon lyser som ett fyrtorn, jag kan inte missa henne!
Gode gud, hjälp oss att hitta tillbaks till det vi hade tillsammans. Hon är den jag vill bilda familj med, den jag vill gifta mig med. Det kommer aldrig bli detsamma med någon annan! När vi hade det som bäst, när vi möttes på halva vägen, då var vi ett! Jag orkar inte längre gråta mig till sömns. Jag oroar mig för hur hon känner. Lika mycket som jag oroar mig för att hon ska vara likgiltig inför tanken på mig så oroar jag mig att hon ska vara lika lessen som jag är. Jag vill att vi ska smälta samman som en enhet igen. Och att vi aldrig mer ska krisa såhär! Gode gud, snälla hjälp oss!
Kan inte släppa taget, trots att jag försöker!
Då sitter jag här i vad man ska kalla mitt nya hem. Det känns inte hemma. Ingenstans känns hemma längre. Jag har packat upp en hel del kläder idag. Dom flesta plaggen påminner om saker jag och Linda har gjort tillsammans. Det är glada minnen men jag blir alldeles lessen när jag tänker på dom. Jag tror det kommer dröja innan den glada Anders dyker upp igen. Visst kanske jag skrattar åt roliga saker, skämtar lite med folk och så, men det är inte den riktiga glädjen som kommer fram.
Jag såg ett tvprogram idag - tror det var en repris - där dom intervjuade en familjerådgivare. Dom pratade om hur man håller ett förhållande vid liv. Dom pratade om dom 4 essen. Alltså bokstaven S.
S för samtal. Att tala med varandra, mer på det djupa planet.
S för samhörighet tror jag det andra var.
S för Skratt.
S för Sex.
Just allra sista tiden hade vi inget av detta. Allt pågrund av att jag är så jävla dum att inte se verkligheten. Att jag inte såg att hon gled ifrån mig så jag kunde göra något åt det i tid. Varför?!?!?
Tänk om det skulle gå att rädda. Börja om från början. Det är så många tankar som flyger runt i huvudet, så om jag inte skriver ner dom kommer jag bara bli helt snurrig i huvudet.
Nä nu måste jag göra mig klar för sängen. Hoppas jag får sova inatt.
Jag såg ett tvprogram idag - tror det var en repris - där dom intervjuade en familjerådgivare. Dom pratade om hur man håller ett förhållande vid liv. Dom pratade om dom 4 essen. Alltså bokstaven S.
S för samtal. Att tala med varandra, mer på det djupa planet.
S för samhörighet tror jag det andra var.
S för Skratt.
S för Sex.
Just allra sista tiden hade vi inget av detta. Allt pågrund av att jag är så jävla dum att inte se verkligheten. Att jag inte såg att hon gled ifrån mig så jag kunde göra något åt det i tid. Varför?!?!?
Tänk om det skulle gå att rädda. Börja om från början. Det är så många tankar som flyger runt i huvudet, så om jag inte skriver ner dom kommer jag bara bli helt snurrig i huvudet.
Nä nu måste jag göra mig klar för sängen. Hoppas jag får sova inatt.
Flytt och svåra känslor
Idag var jag och hämtade mina grejer hos Linda. Själva flytten gick bra, men det var svårt att möta Linda. Speciellt när jag skulle lämna över nycklarna. Linda tyckte att jag hanterade det bra, men jag sa till henne att det smärtar mer än det syns. Idag var dessutom första gången hon visade lite känslor över det här. Hon verkade helt klart berörd av det, och såklart väldigt lessen. Hon sa att det finns så mycket känslor över det här och att bli ensam kommer bli hårt. Jo, tack, jag vet. Det kommer bli skitsvårt att gå genom detta. Jag tror att mina tårar är slut för tillfället, men om några dagar kommer jag gråta igen. Jag har gråtit och brutit ihop hela denna veckan så det räcker för ett helt decennium. Samtidigt försöker jag förlika mig med tanken att det är slut, men jag har hoppet kvar att vi ska börja om från början. Jag vill så gärna sätta på ringarna på våra fingrar igen och hålla om henne. Jag vill visa henne all den ömhet och kärlek hon förtjänar. Allt det som jag i min egen deppression har hållt inom mig. Det som inte har nåt fram vill jag ska nå fram och att hon ska ta emot det och bli lycklig.
På ett annat sätt är jag glad att det här hände. Det har ryckt ur mig ur min bubbla och fått mig att vakna upp. Tänk att det ska till en sådan drastisk åtgärd, men ibland kanske det är enda utvägen.
På ett annat sätt är jag glad att det här hände. Det har ryckt ur mig ur min bubbla och fått mig att vakna upp. Tänk att det ska till en sådan drastisk åtgärd, men ibland kanske det är enda utvägen.
Tänk att man kan känna sig så sårad...när man själv har sårat en annan.
Det har gått ca 3 år sedan jag startade min blogg här. Jag har inte skrivit särskillt mycket här, men känner att jag måste skriva av mig lite. Sista veckan har varit fruktansvärd för mig. Min kära flickvän som jag varit tillsammans med i 9 år, och förlovad med i 2 år har lämnat mig. Hon har varit hängig och nere sista veckorna. Jag har inte riktigt nått fram till henne. Jag har försökt, men själv blivit sårad av att hon stängt ute mig så jag har inte vetat riktigt hur jag skulle tackla det.
Det började när vi kom hem från hennes föräldrar efter påsk. Då var det som att allting hade vänt. Jag kunde knappt prata med henne. Sen gick det några veckor och hon åkte till sina föräldrar ensam. Hennes mamma fyllde år, och hon hade önskat att åka dit själv. Jag var själv hemma, och saknade henne jättemycket. På söndag förmiddag ringde jag till henne och hon började med att säga "Du kommer inte bli glad".
Jag trodde att hon skulle säga att hon stannar någon extra dag, men så kom det:
"Jag flyttar hem till mina föräldrar". Jag bröt ihop fullständigt. Det kändes inte verkligt, detta hände bara inte. Jag gick omkring i lägenheten hela dagen och bara skakade i ständiga panikattacker.
Jag trodde såklart inte att det skulle gå såhär långt som att hon skulle dumpa mig. Men visst, jag förstår att hon är trött på mig. Jag jobbar med musik och har en extremt osäker inkomst. Jag har inte alltid kunnat betala hem, och hon har fått dra ett tungt lass med det. Jag har själv inte vågat inse att vi har haft det dåligt med ekonomi och så, jag har förträngt det helt och hållet. Med en sådan förträngning kommer deppresion (hade jag visserligen tidigare efter min fars död). Med deppression kommer dåligt humör, så jag har inte alltid varit den gladaste människan även om jag har försökt.
Vi hade pratat om att skaffa familj, och det har jag varit inställd på. Jag har alltid sett framför mig oss med ett eller två barn som en lycklig familj. Nu vet jag att det aldrig kommer att hända.
Dom första dagarna nu har varit ett rent helvete för mig. Tankarna har jag inte haft kontroll över. Alla möjliga tankar har bara farit omkring i huvudet på mig. Hur ska jag klara detta? Äh det går inte! Jag kan inte leva längre! Äh jag klarar detta! Hon kanske ändrar sig! Det blir aldrig vi igen! osv osv...
Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort denna veckan heller. Tårarna har bara sprutat. Jag har skrikit ut min smärta. Jag har ont i halsmusklerna efter att ha försökt hålla tillbaka gråt. Jag har alldeles ont i hela kroppen, och jag känner mig sjuk.
Folk har sagt att hon är taskig som slänger ut mig. Men jag vet inte. Jag tycker inte hon är taskig. Hon har en kris hon med just nu, och behöver uppenbarligen läka hon med. Jag vet att det inte funkar med oss under samma tak. Hon vill inte se mig i spillror i gråt varje dag. Hon vill gå vidare och det vill jag med. Om det inte finns någon återvändo så kan jag inte stanna kvar där. Hur mycket det än smärtar i båda oss två så kan vi inte bo under samma tak just nu. Jag vill inte göra henne till ett hatobjekt heller, jag vill gärna att vi ska kunna vara vänner efter det här. Vem vet, kanske, kanske det kan bli vi igen i framtiden när vi båda har det bättre ställt och har fått vara ifrån varandra ett tag.
Jag har svårt att tänka tanken på att hon så småningom skulle träffa någon annan, så jag försöker låta bli. Men hon är ju "min" tjej! Men så får jag heller inte tänka...
Jag har funderat en hel del på allt bra vi har haft ihop, och det har varit det bästa någonsin! Hon är den mest underbara person jag någonsin träffat. Det är självklart att det är svårt att separera från någon sådan. Sen har jag tänkt på alla gånger jag mått dåligt och inte varit så glad mot henne. Det smärtar mig nog mest att jag sårat henne utan att ha insett det just då. Det är ingen ursäkt, men jag har kännt mig så stressad och pressad i mitt jobb att det gått ut över vårt förhållande. Egentligen är jag förvånad att hon stannat så länge. Jag är ingen elak människa, jag försöker att alltid mena väl, men ibland går det fasligt snett.
Jag öskar att man kunde åka tillbaks i tiden med kunskap om framtiden för att göra saker annorlunda. Tyvärr är det inte möjligt.
Linda, jag älskar dig och kommer att spara minnena från dig livet ut. Du har satt ett väldigt stort intryck på mig, och det är svårt att bara sudda ut sådär. Jag hoppas du förstår det.
Det började när vi kom hem från hennes föräldrar efter påsk. Då var det som att allting hade vänt. Jag kunde knappt prata med henne. Sen gick det några veckor och hon åkte till sina föräldrar ensam. Hennes mamma fyllde år, och hon hade önskat att åka dit själv. Jag var själv hemma, och saknade henne jättemycket. På söndag förmiddag ringde jag till henne och hon började med att säga "Du kommer inte bli glad".
Jag trodde att hon skulle säga att hon stannar någon extra dag, men så kom det:
"Jag flyttar hem till mina föräldrar". Jag bröt ihop fullständigt. Det kändes inte verkligt, detta hände bara inte. Jag gick omkring i lägenheten hela dagen och bara skakade i ständiga panikattacker.
Jag trodde såklart inte att det skulle gå såhär långt som att hon skulle dumpa mig. Men visst, jag förstår att hon är trött på mig. Jag jobbar med musik och har en extremt osäker inkomst. Jag har inte alltid kunnat betala hem, och hon har fått dra ett tungt lass med det. Jag har själv inte vågat inse att vi har haft det dåligt med ekonomi och så, jag har förträngt det helt och hållet. Med en sådan förträngning kommer deppresion (hade jag visserligen tidigare efter min fars död). Med deppression kommer dåligt humör, så jag har inte alltid varit den gladaste människan även om jag har försökt.
Vi hade pratat om att skaffa familj, och det har jag varit inställd på. Jag har alltid sett framför mig oss med ett eller två barn som en lycklig familj. Nu vet jag att det aldrig kommer att hända.
Dom första dagarna nu har varit ett rent helvete för mig. Tankarna har jag inte haft kontroll över. Alla möjliga tankar har bara farit omkring i huvudet på mig. Hur ska jag klara detta? Äh det går inte! Jag kan inte leva längre! Äh jag klarar detta! Hon kanske ändrar sig! Det blir aldrig vi igen! osv osv...
Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort denna veckan heller. Tårarna har bara sprutat. Jag har skrikit ut min smärta. Jag har ont i halsmusklerna efter att ha försökt hålla tillbaka gråt. Jag har alldeles ont i hela kroppen, och jag känner mig sjuk.
Folk har sagt att hon är taskig som slänger ut mig. Men jag vet inte. Jag tycker inte hon är taskig. Hon har en kris hon med just nu, och behöver uppenbarligen läka hon med. Jag vet att det inte funkar med oss under samma tak. Hon vill inte se mig i spillror i gråt varje dag. Hon vill gå vidare och det vill jag med. Om det inte finns någon återvändo så kan jag inte stanna kvar där. Hur mycket det än smärtar i båda oss två så kan vi inte bo under samma tak just nu. Jag vill inte göra henne till ett hatobjekt heller, jag vill gärna att vi ska kunna vara vänner efter det här. Vem vet, kanske, kanske det kan bli vi igen i framtiden när vi båda har det bättre ställt och har fått vara ifrån varandra ett tag.
Jag har svårt att tänka tanken på att hon så småningom skulle träffa någon annan, så jag försöker låta bli. Men hon är ju "min" tjej! Men så får jag heller inte tänka...
Jag har funderat en hel del på allt bra vi har haft ihop, och det har varit det bästa någonsin! Hon är den mest underbara person jag någonsin träffat. Det är självklart att det är svårt att separera från någon sådan. Sen har jag tänkt på alla gånger jag mått dåligt och inte varit så glad mot henne. Det smärtar mig nog mest att jag sårat henne utan att ha insett det just då. Det är ingen ursäkt, men jag har kännt mig så stressad och pressad i mitt jobb att det gått ut över vårt förhållande. Egentligen är jag förvånad att hon stannat så länge. Jag är ingen elak människa, jag försöker att alltid mena väl, men ibland går det fasligt snett.
Jag öskar att man kunde åka tillbaks i tiden med kunskap om framtiden för att göra saker annorlunda. Tyvärr är det inte möjligt.
Linda, jag älskar dig och kommer att spara minnena från dig livet ut. Du har satt ett väldigt stort intryck på mig, och det är svårt att bara sudda ut sådär. Jag hoppas du förstår det.