FatBoySlimShady

Idag var jag och hämtade mina grejer hos Linda. Själva flytten gick bra, men det var svårt att möta Linda. Speciellt när jag skulle lämna över nycklarna. Linda tyckte att jag hanterade det bra, men jag sa till henne att det smärtar mer än det syns. Idag var dessutom första gången hon visade lite känslor över det här. Hon verkade helt klart berörd av det, och såklart väldigt lessen. Hon sa att det finns så mycket känslor över det här och att bli ensam kommer bli hårt. Jo, tack, jag vet. Det kommer bli skitsvårt att gå genom detta. Jag tror att mina tårar är slut för tillfället, men om några dagar kommer jag gråta igen. Jag har gråtit och brutit ihop hela denna veckan så det räcker för ett helt decennium. Samtidigt försöker jag förlika mig med tanken att det är slut, men jag har hoppet kvar att vi ska börja om från början. Jag vill så gärna sätta på ringarna på våra fingrar igen och hålla om henne. Jag vill visa henne all den ömhet och kärlek hon förtjänar. Allt det som jag i min egen deppression har hållt inom mig. Det som inte har nåt fram vill jag ska nå fram och att hon ska ta emot det och bli lycklig.

På ett annat sätt är jag glad att det här hände. Det har ryckt ur mig ur min bubbla och fått mig att vakna upp. Tänk att det ska till en sådan drastisk åtgärd, men ibland kanske det är enda utvägen.