FatBoySlimShady

Jag har inte så mycket att säga idag. Känner mig fortfarande tom. Jag önskar att man kunde få allt detta ogjort. Att jag kunde spola tillbaks livet lite och göra saker till rätta. Alla fel jag har gjort.
Jag önskar bara att Linda hade tagit tillbaks mig och att vi kunde börja om. Gode Gud, snälla ge mig, eller oss ett mirakel!
Jag har gått ett par dagar och trott att jag skulle kunna gå vidare. Jag försöker verkligen gå vidare och glömma henne, men det är minsann inte så lätt.

Ja, vad ska man säga? Det går bara upp och ner hela tiden. Just idag känns allt meningslöst. Jag har inte lust till något. Till saken hör att jag blir dumpad av Linda varje natt när jag drömmer. Jag har redan gått igenom det helvetet, måste jag plågas varje natt? Det är skitjobbigt, och jag orkar inte.
Jag tror jag ska gå och ta en kopp kaffe...

Nu har det gått 2 veckor sedan Linda gjorde slut med mig. Hon visar inga som helst tecken på att vilja försöka igen. Jag har gått igenom ett känslomässigt helvete den här tiden, men som jag har sagt innan så var det kanske lika bra att det hände, för bådas del. Jag har funderat en del dom senaste dagarna, och kommit på att världen inte går under. Visst kommer det att vara svårt, men jag får acceptera att det är slut. Det är enda sättet för mig att kunna gå vidare i livet. Det är dags att börja om. Ett helt nytt liv. Ut med all gamal negativitet och in med nya friska tankar.

Ni som läser detta, tro inte på något sätt att jag kommit över Linda. Det kommer jag inte göra på länge. Jag kommer heller inte vara speciellt glad närmsta tiden, och det gör så jäkla ont att vakna på morgonen, speciellt om jag har haft en dröm om henne. Men jag måste se positivt på det. Det bara är så.

Nu är det kväll igen. Jag är aldeles yr i huvudet. Hela dagen idag har jag tänkt på Linda. Det går bara inte att låta bli. Jag kan inte bara släppa henne sådär. Nu är jag tjatig igen, men så är det. Förutom en kraftig saknad, och väldig kärlek till henne så känner jag mig tom. Tankarna går ungefär såhär:
"tänk om jag sett verkligheten tidigare, då hade det gått att rädda".

Det är så sjukt att när jag väl vaknat upp så är det för sent. Det är nu vi skulle behövt en ny chans. Visst, jag respekterar hennes vilja, men tänk om hon hade velat ge det ett nytt försök. Jag skulle bli så lycklig, och jag hade gjort allt för att hon skulle bli lycklig med mig.

Jag har inte kunnat gråta på 2 dagar. Tårarna är slut för tillfället. Allt känns så mörkt utan Linda.

Jag antar att jag ska sova nu. Jag orkar inte mycket mer idag.

Idag var det ruggigt svårt att kliva ur sängen. Tankarna flög hit och dit och jag ville bara dra täcket över huvudet. Samtidigt visste jag att jag inte kan hålla mig kvar i ett sådant beteende. Så jag hasade mig ur sängen och klev motvilligt in i duschen. Efter en kopp kaffe var jag dock på banan igen. Jag väcktes tidigt i morse av kattskrällena som tvingade sig in i "mitt" rum. Alla 3 katter, och jag försökte slänga ut dom en och en, men när jag slängt ut en sprang nästa in här. Det var en jäkla cirkus och jag fick en massa rivmärken på armarna.

Jag känner mig ungefär som en hiss. Det går upp och ner. Har jag bara något att göra så är det okej. Men så fort jag slutar upp med det så kommer tankarna på Linda och hur jag har sabbat det. Det bara går runt i huvudet som en jäkla karusell. Jag kan inte bara sluta älska henne. Detta har jag insett kommer ta väldigt lång tid att komma över. Förhoppningsvis kommer det kunna komma några bra låtar utav detta. Jag ska dirigera mina känslor åt det kreativa hållet nu.

Då har denna dagen gått, och nu sitter jag och reflekterar över mina tankar. Jag har inte jobbat idag. Istället var vi och hälsade på min systerdotter på sjukhuset i lund. Hon fick lite dagpermission, så vi gick ner i stan i Lund och åt glass. Sen gick vi in och tittade på domkyrkan. Där fick jag ett tillfälle att stilla tankarna en stund, försöka lugna sinnet, och så tände jag ett ljus för Linda och vårt förhållande vi hade. Jag vill gärna vara hoppfull och tänka att det kanske kommer att fungera nån gång i framtiden. Och jag vill gärna skicka kärleksfulla tankar till henne. Det behöver hon efter allt hon gått igenom med mig.
Hon säger att jag missar många av hennes känslor. Men jag tänker väldigt mycket på hur hon har det. Det är inte precis så att jag är samvetslös. Jag mår riktigt dåligt när jag tänker på hur vi har haft det. Jag har funderat på var exakt jag tappade mig själv, men jag kan inte hitta en exakt brytpunkt. Jag vet inte om det är så lönt att gräva i det där. Kanske bäst att försöka gå vidare nu, och bygga upp nya, bättre förutsättnigar för ett framtida förhållande, om det så är med Linda eller någon annan. Allra helst vill jag ha en framtid med Linda, såklart. Men jag måste inse att det kanske inte blir så. Hon har ju också en vilja och den respekterar jag. Men jag vill vilket fall som helst få reda i mitt liv.

En sak som jag funderat på mycket och som är jobbigt att tänka på är våra funderingar kring att bilda familj. Linda sa alltid att hon ville ha en liten mini-Anders (barn). Jag har gått en längre tid och längtat efter att få bilda familj. för tre-fyra år sedan var det inte varit en lika stark längtan, men den tanken är något som vuxit till sig i mitt huvud. Vi hade t.o.m funderat på namn till barnen. Men i vilket fall som helst är det en omöjlighet utan ekonomiska grundstenar.

Sen har jag funderat kring det hon har sagt om när jag var ute och festade ofta med mina kompisar. Jag hade inte ens en tanke på att det skulle såra henne så pass mycket då när jag var mitt uppe i allt det. Att jag däckade på någons soffa tyckte jag inte var något speciellt. Men med lite större perspektiv på saken nu så kan jag verkligen se hur hon har kännt sig. Jag har ju fan bara stängt henne ute ur mitt liv under en lång tid, och det har verkat som jag inte har brytt mig om henne. Det är så mycket jag har gjort utan att tänka efter först. Så många saker jag har sagt, som bara har ploppat ur munnen och låtit illa och som sårat utan att jag ens har reflekterat över det. Hur kan man bli så? Som jag har sagt innan så har jag aldrig velat vara en elak människa. Men när jag tänker tillbaks såhär så har jag kommit fram till att det är nog det jag har varit, utan att egentligen mena det.

Herre gud, jag förstår henne så. Att hon inte orkar mer är bara självklart. Och jag är på sätt och vis tacksam över att hon gjorde detta. Både för hennes och min egen del. Jag vill hennes bästa, och just nu är det bäst för henne att vara själv. Kan vi jobba med detta när vi läkt såren, och vända det till något positivt så är det bra att detta hände. Men jag ska inte spekulera i framtiden. Vad som än händer, det händer. Jag måste acceptera mitt öde, så är det bara.

På bussen idag läste jag en bra krönika som fick mig att börja fundera idag. Jag lyckades hitta den på metros hemsida, så jag saxade den och återger den här:

"När tar ett
förhållande
slut?

Det kan bero på årstiden
? snart är det sommar
och singellivet blir roligare
då. Eller så beror
det på åldern ? jag och
mina 30-plus-vänner är redo för
?make it or break it?: Antingen är
ett förhållande på riktigt eller så
struntar vi i det.
Oavsett vad det beror på så är det
många förhållanden i min bekantskapskrets som
når sin brytpunkt nu. Även mitt eget förhållande
har varit föremål för utvärdering de senaste veckorna.
Det får mig att fundera: Hur vet man när ett
förhållande är slut? Hur vet man när det bara är
en tillfällig svacka? Och hur mycket är man ?skyldig?
att göra?
I vissa fall är det tydligt. Har du gått och gift dig
är det självklart att inte dra första dagen du upp -
lever vardagstristess. Är barn inblandade är det
rimligt att låta en familjerådgivare försöka hjälpa.
Men vi som lever i de mer
svårtolkade relations -
gråzonerna ? vad finns det
för måttstock för oss?
De insatser man gör för
att rädda ett knackigt
förhållande bör motsvara
den gemenskap man har
haft. Till exempel: Varje år
tillsammans kan motsvara
att du gör ett extra försök
att ändra på dig (inte på din
partner) i den negativa
situation ni har hamnat i.

Varje gemensam semester ni har rest på
skulle kunna motsvara ett extra långt
snack om er situation där ni ser om ni
kan förändra något innan handduken
kastas in. Om ni har valt en fondvägg
tillsammans ? vilket ju alla gör nu för tiden ? så
borde det kunna motsvara en extra ansträngning
i form av en spa- eller golfweekend. Då ger ni er
själva möjlighet att hitta tillbaka till den känsla ni
hade när ni träffades.
Missförstå mig inte: Jag menar inte att man ska
förlänga plågan i ett dåligt förhållande. Jag har
själv gjort det en gång. När killen hade varit otrogen
tre gånger och jag förlät honom varje gång
(stupid me!) så var min offrade självrespekt till
slut så stor att jag inte tyckte jag hade ?råd? att ge
upp förhållandet. En väninna som blev ihop med
en kille i juni förra året började må dåligt i relationen
nästan omedelbart men klarade inte att klippa
banden förrän i mars i år ? bara för att hon så
gärna ville ha ett förhållande. Inte bra.
Men har man haft ett friskt förhållande där
båda talar tydligt jag-språk, inte ägnar sig åt svartsjuka,
missbruk, narcissism eller martyrskap, bör
man kunna ge förhållandet en extra chans. Men
samtidigt får inte ?en gång till? bli en gång för
mycket. Så hur ska man veta när man ska stanna
och när man ska gå?"

Skriven av Kicki Norman, Metro.

Så, då har jag fått skriva ner mina känslor idag också. Det är en oerhörd tröst att få göra det, även om det kanske inte är någon som läser det. Nu ska jag gå och lägga mig, så att jag fit for fight i morgon. Har en hel del att göra.

Idag är jag "hemma". Jag vägrar att kalla detta för hemma. Måste försöka få ordning på mina saker här idag. Henrik kommer snart förbi och peppar mig lite. Varför ska detta vara så jäkla svårt? Att man bara inte kan gå vidare! Trots att våren kommer så känns det kallt. Allt är kallt, grått och dystert. Bara när jag tänker på våra fina stunder känns det varmt, men samtidigt ledsamt.
Äh, jag orkar inte skriva mer här just nu. Allt bara snurrar. Dyker nog in här senare ikväll och skriver av mig.

Då har jag kommit "hem" efter ytterligare en dags jobb. Jobbet gick bra, även fast jag kände mig som en zombie. Som tur var så försökte mina arbetskamrater att pigga upp mig lite. Jag är riktigt glad att jag har dom vännerna jag har just nu. Dom ställer upp med allt stöd dom kan. Det underlättar lite, fast det är ändå skitsvårt. Det här känns som en omöjlighet att ta sig förbi. Jag sa till Henrik idag att det är nog fan lättare att hantera ett dödsfall. För om någon dör så har man absolut inget annat val än att acceptera det. Men det som har hänt nu kan jag bara inte acceptera! Det känns så in i bomben fel. Jag trodde jag visste vad ångest var, men det här tar fan priset.

Den sista tiden har jag dessutom ställt in mig på att vi skulle skaffa familj. Barn och hela köret. 9 år och planer på barn är inget jag bara kan kasta i papperskorgen sådär. Det är tunga prylar.

Jag kan nog inte skriva mer nu, känner mig så fruktansvärt uttömd just nu...

Idag var första dagen jag jobbade sen Linda gjorde slut. Jag får ju säga att det gick bra. Tur är att jag jobbar med sådana underbara medmänniskor som Jocke, Liz o Fredrik. Dom är riktigt förstående och gör allt för att pigga upp. Men frammåt kvällen kom ångesten och saknaden. Som jag har sagt tidigare så dröjer det innan jag blir människa igen. Gud vet att jag har tänkt mycket. Jag önskar bara att vi blev ett par igen. Vi behöver inte flytta ihop igen, men jag vill ha henne hos mig. Jag vill ge henne all min kärlek. Tänk om hon kunde bo kvar i Malmö och inte flytta till småland.Gud, vad jag tjatar...men så är det. Man kan inte bara avsluta det på det viset. Det går bara inte!!!!Jag tror och hoppas att hon funderar över detta. Jag hoppas att hon ångrar sig fatalt! Inte på ett hämdlystet sätt, utan för att jag vill att hon ska känna för mig med!
Det är blandade känslor just nu. Jag är lessen och arg. Arg på mig själv. Det börjar nästan gå över i ett självförakt. Jag är lessen för att jag saknar allt det fina vi hade. Men mest känner jag att jag älskar henne. Mer än någonsin just nu! Jag känner ånger för att jag inte såg henne sista tiden. Gud ska veta att jag ser henne. Hon lyser som ett fyrtorn, jag kan inte missa henne!

Gode gud, hjälp oss att hitta tillbaks till det vi hade tillsammans. Hon är den jag vill bilda familj med, den jag vill gifta mig med. Det kommer aldrig bli detsamma med någon annan! När vi hade det som bäst, när vi möttes på halva vägen, då var vi ett! Jag orkar inte längre gråta mig till sömns. Jag oroar mig för hur hon känner. Lika mycket som jag oroar mig för att hon ska vara likgiltig inför tanken på mig så oroar jag mig att hon ska vara lika lessen som jag är. Jag vill att vi ska smälta samman som en enhet igen. Och att vi aldrig mer ska krisa såhär! Gode gud, snälla hjälp oss!

Då sitter jag här i vad man ska kalla mitt nya hem. Det känns inte hemma. Ingenstans känns hemma längre. Jag har packat upp en hel del kläder idag. Dom flesta plaggen påminner om saker jag och Linda har gjort tillsammans. Det är glada minnen men jag blir alldeles lessen när jag tänker på dom. Jag tror det kommer dröja innan den glada Anders dyker upp igen. Visst kanske jag skrattar åt roliga saker, skämtar lite med folk och så, men det är inte den riktiga glädjen som kommer fram.
Jag såg ett tvprogram idag - tror det var en repris - där dom intervjuade en familjerådgivare. Dom pratade om hur man håller ett förhållande vid liv. Dom pratade om dom 4 essen. Alltså bokstaven S.
S för samtal. Att tala med varandra, mer på det djupa planet.
S för samhörighet tror jag det andra var.
S för Skratt.
S för Sex.

Just allra sista tiden hade vi inget av detta. Allt pågrund av att jag är så jävla dum att inte se verkligheten. Att jag inte såg att hon gled ifrån mig så jag kunde göra något åt det i tid. Varför?!?!?

Tänk om det skulle gå att rädda. Börja om från början. Det är så många tankar som flyger runt i huvudet, så om jag inte skriver ner dom kommer jag bara bli helt snurrig i huvudet.

Nä nu måste jag göra mig klar för sängen. Hoppas jag får sova inatt.

Idag var jag och hämtade mina grejer hos Linda. Själva flytten gick bra, men det var svårt att möta Linda. Speciellt när jag skulle lämna över nycklarna. Linda tyckte att jag hanterade det bra, men jag sa till henne att det smärtar mer än det syns. Idag var dessutom första gången hon visade lite känslor över det här. Hon verkade helt klart berörd av det, och såklart väldigt lessen. Hon sa att det finns så mycket känslor över det här och att bli ensam kommer bli hårt. Jo, tack, jag vet. Det kommer bli skitsvårt att gå genom detta. Jag tror att mina tårar är slut för tillfället, men om några dagar kommer jag gråta igen. Jag har gråtit och brutit ihop hela denna veckan så det räcker för ett helt decennium. Samtidigt försöker jag förlika mig med tanken att det är slut, men jag har hoppet kvar att vi ska börja om från början. Jag vill så gärna sätta på ringarna på våra fingrar igen och hålla om henne. Jag vill visa henne all den ömhet och kärlek hon förtjänar. Allt det som jag i min egen deppression har hållt inom mig. Det som inte har nåt fram vill jag ska nå fram och att hon ska ta emot det och bli lycklig.

På ett annat sätt är jag glad att det här hände. Det har ryckt ur mig ur min bubbla och fått mig att vakna upp. Tänk att det ska till en sådan drastisk åtgärd, men ibland kanske det är enda utvägen.

Det har gått ca 3 år sedan jag startade min blogg här. Jag har inte skrivit särskillt mycket här, men känner att jag måste skriva av mig lite. Sista veckan har varit fruktansvärd för mig. Min kära flickvän som jag varit tillsammans med i 9 år, och förlovad med i 2 år har lämnat mig. Hon har varit hängig och nere sista veckorna. Jag har inte riktigt nått fram till henne. Jag har försökt, men själv blivit sårad av att hon stängt ute mig så jag har inte vetat riktigt hur jag skulle tackla det.
Det började när vi kom hem från hennes föräldrar efter påsk. Då var det som att allting hade vänt. Jag kunde knappt prata med henne. Sen gick det några veckor och hon åkte till sina föräldrar ensam. Hennes mamma fyllde år, och hon hade önskat att åka dit själv. Jag var själv hemma, och saknade henne jättemycket. På söndag förmiddag ringde jag till henne och hon började med att säga "Du kommer inte bli glad".
Jag trodde att hon skulle säga att hon stannar någon extra dag, men så kom det:
"Jag flyttar hem till mina föräldrar". Jag bröt ihop fullständigt. Det kändes inte verkligt, detta hände bara inte. Jag gick omkring i lägenheten hela dagen och bara skakade i ständiga panikattacker.

Jag trodde såklart inte att det skulle gå såhär långt som att hon skulle dumpa mig. Men visst, jag förstår att hon är trött på mig. Jag jobbar med musik och har en extremt osäker inkomst. Jag har inte alltid kunnat betala hem, och hon har fått dra ett tungt lass med det. Jag har själv inte vågat inse att vi har haft det dåligt med ekonomi och så, jag har förträngt det helt och hållet. Med en sådan förträngning kommer deppresion (hade jag visserligen tidigare efter min fars död). Med deppression kommer dåligt humör, så jag har inte alltid varit den gladaste människan även om jag har försökt.
Vi hade pratat om att skaffa familj, och det har jag varit inställd på. Jag har alltid sett framför mig oss med ett eller två barn som en lycklig familj. Nu vet jag att det aldrig kommer att hända.

Dom första dagarna nu har varit ett rent helvete för mig. Tankarna har jag inte haft kontroll över. Alla möjliga tankar har bara farit omkring i huvudet på mig. Hur ska jag klara detta? Äh det går inte! Jag kan inte leva längre! Äh jag klarar detta! Hon kanske ändrar sig! Det blir aldrig vi igen! osv osv...
Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort denna veckan heller. Tårarna har bara sprutat. Jag har skrikit ut min smärta. Jag har ont i halsmusklerna efter att ha försökt hålla tillbaka gråt. Jag har alldeles ont i hela kroppen, och jag känner mig sjuk.

Folk har sagt att hon är taskig som slänger ut mig. Men jag vet inte. Jag tycker inte hon är taskig. Hon har en kris hon med just nu, och behöver uppenbarligen läka hon med. Jag vet att det inte funkar med oss under samma tak. Hon vill inte se mig i spillror i gråt varje dag. Hon vill gå vidare och det vill jag med. Om det inte finns någon återvändo så kan jag inte stanna kvar där. Hur mycket det än smärtar i båda oss två så kan vi inte bo under samma tak just nu. Jag vill inte göra henne till ett hatobjekt heller, jag vill gärna att vi ska kunna vara vänner efter det här. Vem vet, kanske, kanske det kan bli vi igen i framtiden när vi båda har det bättre ställt och har fått vara ifrån varandra ett tag.
Jag har svårt att tänka tanken på att hon så småningom skulle träffa någon annan, så jag försöker låta bli. Men hon är ju "min" tjej! Men så får jag heller inte tänka...

Jag har funderat en hel del på allt bra vi har haft ihop, och det har varit det bästa någonsin! Hon är den mest underbara person jag någonsin träffat. Det är självklart att det är svårt att separera från någon sådan. Sen har jag tänkt på alla gånger jag mått dåligt och inte varit så glad mot henne. Det smärtar mig nog mest att jag sårat henne utan att ha insett det just då. Det är ingen ursäkt, men jag har kännt mig så stressad och pressad i mitt jobb att det gått ut över vårt förhållande. Egentligen är jag förvånad att hon stannat så länge. Jag är ingen elak människa, jag försöker att alltid mena väl, men ibland går det fasligt snett.

Jag öskar att man kunde åka tillbaks i tiden med kunskap om framtiden för att göra saker annorlunda. Tyvärr är det inte möjligt.

Linda, jag älskar dig och kommer att spara minnena från dig livet ut. Du har satt ett väldigt stort intryck på mig, och det är svårt att bara sudda ut sådär. Jag hoppas du förstår det.