Tänk att man kan känna sig så sårad...när man själv har sårat en annan.
Det har gått ca 3 år sedan jag startade min blogg här. Jag har inte skrivit särskillt mycket här, men känner att jag måste skriva av mig lite. Sista veckan har varit fruktansvärd för mig. Min kära flickvän som jag varit tillsammans med i 9 år, och förlovad med i 2 år har lämnat mig. Hon har varit hängig och nere sista veckorna. Jag har inte riktigt nått fram till henne. Jag har försökt, men själv blivit sårad av att hon stängt ute mig så jag har inte vetat riktigt hur jag skulle tackla det.
Det började när vi kom hem från hennes föräldrar efter påsk. Då var det som att allting hade vänt. Jag kunde knappt prata med henne. Sen gick det några veckor och hon åkte till sina föräldrar ensam. Hennes mamma fyllde år, och hon hade önskat att åka dit själv. Jag var själv hemma, och saknade henne jättemycket. På söndag förmiddag ringde jag till henne och hon började med att säga "Du kommer inte bli glad".
Jag trodde att hon skulle säga att hon stannar någon extra dag, men så kom det:
"Jag flyttar hem till mina föräldrar". Jag bröt ihop fullständigt. Det kändes inte verkligt, detta hände bara inte. Jag gick omkring i lägenheten hela dagen och bara skakade i ständiga panikattacker.
Jag trodde såklart inte att det skulle gå såhär långt som att hon skulle dumpa mig. Men visst, jag förstår att hon är trött på mig. Jag jobbar med musik och har en extremt osäker inkomst. Jag har inte alltid kunnat betala hem, och hon har fått dra ett tungt lass med det. Jag har själv inte vågat inse att vi har haft det dåligt med ekonomi och så, jag har förträngt det helt och hållet. Med en sådan förträngning kommer deppresion (hade jag visserligen tidigare efter min fars död). Med deppression kommer dåligt humör, så jag har inte alltid varit den gladaste människan även om jag har försökt.
Vi hade pratat om att skaffa familj, och det har jag varit inställd på. Jag har alltid sett framför mig oss med ett eller två barn som en lycklig familj. Nu vet jag att det aldrig kommer att hända.
Dom första dagarna nu har varit ett rent helvete för mig. Tankarna har jag inte haft kontroll över. Alla möjliga tankar har bara farit omkring i huvudet på mig. Hur ska jag klara detta? Äh det går inte! Jag kan inte leva längre! Äh jag klarar detta! Hon kanske ändrar sig! Det blir aldrig vi igen! osv osv...
Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort denna veckan heller. Tårarna har bara sprutat. Jag har skrikit ut min smärta. Jag har ont i halsmusklerna efter att ha försökt hålla tillbaka gråt. Jag har alldeles ont i hela kroppen, och jag känner mig sjuk.
Folk har sagt att hon är taskig som slänger ut mig. Men jag vet inte. Jag tycker inte hon är taskig. Hon har en kris hon med just nu, och behöver uppenbarligen läka hon med. Jag vet att det inte funkar med oss under samma tak. Hon vill inte se mig i spillror i gråt varje dag. Hon vill gå vidare och det vill jag med. Om det inte finns någon återvändo så kan jag inte stanna kvar där. Hur mycket det än smärtar i båda oss två så kan vi inte bo under samma tak just nu. Jag vill inte göra henne till ett hatobjekt heller, jag vill gärna att vi ska kunna vara vänner efter det här. Vem vet, kanske, kanske det kan bli vi igen i framtiden när vi båda har det bättre ställt och har fått vara ifrån varandra ett tag.
Jag har svårt att tänka tanken på att hon så småningom skulle träffa någon annan, så jag försöker låta bli. Men hon är ju "min" tjej! Men så får jag heller inte tänka...
Jag har funderat en hel del på allt bra vi har haft ihop, och det har varit det bästa någonsin! Hon är den mest underbara person jag någonsin träffat. Det är självklart att det är svårt att separera från någon sådan. Sen har jag tänkt på alla gånger jag mått dåligt och inte varit så glad mot henne. Det smärtar mig nog mest att jag sårat henne utan att ha insett det just då. Det är ingen ursäkt, men jag har kännt mig så stressad och pressad i mitt jobb att det gått ut över vårt förhållande. Egentligen är jag förvånad att hon stannat så länge. Jag är ingen elak människa, jag försöker att alltid mena väl, men ibland går det fasligt snett.
Jag öskar att man kunde åka tillbaks i tiden med kunskap om framtiden för att göra saker annorlunda. Tyvärr är det inte möjligt.
Linda, jag älskar dig och kommer att spara minnena från dig livet ut. Du har satt ett väldigt stort intryck på mig, och det är svårt att bara sudda ut sådär. Jag hoppas du förstår det.
Det började när vi kom hem från hennes föräldrar efter påsk. Då var det som att allting hade vänt. Jag kunde knappt prata med henne. Sen gick det några veckor och hon åkte till sina föräldrar ensam. Hennes mamma fyllde år, och hon hade önskat att åka dit själv. Jag var själv hemma, och saknade henne jättemycket. På söndag förmiddag ringde jag till henne och hon började med att säga "Du kommer inte bli glad".
Jag trodde att hon skulle säga att hon stannar någon extra dag, men så kom det:
"Jag flyttar hem till mina föräldrar". Jag bröt ihop fullständigt. Det kändes inte verkligt, detta hände bara inte. Jag gick omkring i lägenheten hela dagen och bara skakade i ständiga panikattacker.
Jag trodde såklart inte att det skulle gå såhär långt som att hon skulle dumpa mig. Men visst, jag förstår att hon är trött på mig. Jag jobbar med musik och har en extremt osäker inkomst. Jag har inte alltid kunnat betala hem, och hon har fått dra ett tungt lass med det. Jag har själv inte vågat inse att vi har haft det dåligt med ekonomi och så, jag har förträngt det helt och hållet. Med en sådan förträngning kommer deppresion (hade jag visserligen tidigare efter min fars död). Med deppression kommer dåligt humör, så jag har inte alltid varit den gladaste människan även om jag har försökt.
Vi hade pratat om att skaffa familj, och det har jag varit inställd på. Jag har alltid sett framför mig oss med ett eller två barn som en lycklig familj. Nu vet jag att det aldrig kommer att hända.
Dom första dagarna nu har varit ett rent helvete för mig. Tankarna har jag inte haft kontroll över. Alla möjliga tankar har bara farit omkring i huvudet på mig. Hur ska jag klara detta? Äh det går inte! Jag kan inte leva längre! Äh jag klarar detta! Hon kanske ändrar sig! Det blir aldrig vi igen! osv osv...
Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort denna veckan heller. Tårarna har bara sprutat. Jag har skrikit ut min smärta. Jag har ont i halsmusklerna efter att ha försökt hålla tillbaka gråt. Jag har alldeles ont i hela kroppen, och jag känner mig sjuk.
Folk har sagt att hon är taskig som slänger ut mig. Men jag vet inte. Jag tycker inte hon är taskig. Hon har en kris hon med just nu, och behöver uppenbarligen läka hon med. Jag vet att det inte funkar med oss under samma tak. Hon vill inte se mig i spillror i gråt varje dag. Hon vill gå vidare och det vill jag med. Om det inte finns någon återvändo så kan jag inte stanna kvar där. Hur mycket det än smärtar i båda oss två så kan vi inte bo under samma tak just nu. Jag vill inte göra henne till ett hatobjekt heller, jag vill gärna att vi ska kunna vara vänner efter det här. Vem vet, kanske, kanske det kan bli vi igen i framtiden när vi båda har det bättre ställt och har fått vara ifrån varandra ett tag.
Jag har svårt att tänka tanken på att hon så småningom skulle träffa någon annan, så jag försöker låta bli. Men hon är ju "min" tjej! Men så får jag heller inte tänka...
Jag har funderat en hel del på allt bra vi har haft ihop, och det har varit det bästa någonsin! Hon är den mest underbara person jag någonsin träffat. Det är självklart att det är svårt att separera från någon sådan. Sen har jag tänkt på alla gånger jag mått dåligt och inte varit så glad mot henne. Det smärtar mig nog mest att jag sårat henne utan att ha insett det just då. Det är ingen ursäkt, men jag har kännt mig så stressad och pressad i mitt jobb att det gått ut över vårt förhållande. Egentligen är jag förvånad att hon stannat så länge. Jag är ingen elak människa, jag försöker att alltid mena väl, men ibland går det fasligt snett.
Jag öskar att man kunde åka tillbaks i tiden med kunskap om framtiden för att göra saker annorlunda. Tyvärr är det inte möjligt.
Linda, jag älskar dig och kommer att spara minnena från dig livet ut. Du har satt ett väldigt stort intryck på mig, och det är svårt att bara sudda ut sådär. Jag hoppas du förstår det.
Kommentarer:
Trackback