FatBoySlimShady

Syrran är underbar! Hon kom in till mig i mitt rum igår och såg att jag var lessen. Hon tröstade mig, och satt o pratade en stund. Hon är bäst!
Idag känns det bättre, men det kommer ta tid och jag måste nog vara mer förberedd på sånna här känslomässiga krascher.
Jag vill gå vidare. Jag kämpar verkligen med det. Jag kan kanske inte ha så mycket kontakt med Linda om jag ska gå vidare. Vi får försöka vara vänner senare såfall. Jag måste jämföra det lite med när jag lämnade min ex innan linda. Då ville jag inte träffa henne. Samma sak är det nog med Linda nu. Det är svårt att inse, men det måste jag.

Kanske skulle jag ge min in i singelträsket o leta upp en ny flickvän. Nån som får mig att glömma Linda. Jag vet inte...

Denna helgen har varit så fruktansvärt dålig för mig att jag egentligen inte vill skriva om den. Men jag antar att det är lättare för mig att hantera om jag skriver ner det. Jag går och lurar mig själv hela tiden. Jag försöker intala mig själv att jag kommit över Linda, men sen kommer det en jättelik bulldozer med känslor och kör över mig totalt.

Igår smsade jag Linda och berättade lite goda nyheter om min karriär. Jag var skitglad åt det. Ett tag efter kom ett sms från henne, men det var någon annan som hade skrivit. Det var någon som påstod sig vara en av hennes brors kompisar och sa att nu var det kört. Jag tolkade det som att han hade lagt beslag på henne och att jag minsann inte skulle få nån chans att vinna tillbaks henne. Jag blev så jäkla lessen. Smsade en massa tillbaks, och fick tillbaks ännu elakare sms.
Linda säger sig inte vetat att borsans kompisar fått tag i hennes mobil. Hon säger att hon inte var med på det. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Jag börjar tappa all livslust nu faktiskt. Även fast jag har rätt mycket medvind just nu så är det detta med känslorna som jag inte riktigt kan hantera. Jag orkar inte riktigt mer nu....

Jag måste inleda med att detta är inte ett inlägg som kommer utav bitterhet. Jag är inte längre förkrossad, utan har gått vidare idag. Men jag anser mig ha kommit på vad det var som fick Linda att agera så snabbt. Och detta är inget lös teori utan det är något jag har tänkt länge på och som är väldigt troligt. Jag är en väldigt bra människokännare och har alltid brukat haft rätt med sånna här vibbar.
Allt började i påsk. Vi var hos hennes familj. Det var påskfest hos hennes bror. Jag var inte på topp. Jag var ganska låg. Förmodligen kännde jag på mig vad som var på väg att hända. Jag brukar kunna känna på mig när det är negativa vibbar i luften. Jag gick o la mig rätt så tidigt, jag orkade inte festa helt enkelt.
Dagen efter var hon som förbytt. Hon var kall och kort mot mig. När vi sen skulle åka hem så fick jag knappt kontakt med henne. Fick inte röra vid henne. Detta fortsatte i 3-4 veckor frammöver. Hon stängde ute mig helt. Pratade knappt med mig.
Jag är inte dum. Jag har själv agerat såhär mot en annan tjej i min ungdom. Då hade jag hittat någon annan. Jag stängde ute denna tjejen på samma vis som Linda stängt ute mig de sista veckorna innan hon lämnade mig.
Givetvis är det så att hon strulat med någon av hennes brors kompisar. Hon går nu och tror att hon ska bli lycklig med någon ny. Visst, jag blir glad för hennes del om hon blir det. Men jag minns själv när jag var i samma sits i min ungdom att det inte blev så. Jag fick gå och ångra mig bistert. Det brukar inte bli något med fyllestrul. Jag önskar bara att hon hade varit ärlig från början istället för att behandla mig som hon gjorde så länge.

Men jag är inte bitter idag. Tvärtom så är jag glad att jag kom ur detta förhållandet. Jag har insett att det hämmade min kreativitet och därvid min livsglädje. Att gå och vara ihop med någon som inte tror på ens förmåga är inte särskillt produktivt. En hel massa av min energi har gått till spillo. Nu omger jag mig inte längre med människor som misstror min förmåga. Jag har gått väldigt långt sedan Linda förlorade mig. Jo jag säger precis det, det var hon som förlorade mig. Som sagt, jag har gått väldigt långt. Mitt yrke har fått en helt ny dimension, och då menar jag inte mitt extraknäck jag börjat på. Dom som känner mig vet vad det gäller. Jag kan säga så mycket att en låt jag har gjort har hamnat ganska högt upp i listorna i ett annat mycket större land än detta. Nummer 4 just nu. Sen så har jag gått väldigt långt med min personlighet med. Jag säger inte att det är hennes fel att jag var deprimerad, helt fel. Men jag vet om att hon innerst inne inte trodde att jag skulle gå särskillt långt. Och det har inte hennes familj heller gjort. Omger man sig med folk som stjäl ens energi genom att inte tro på det man gör så blir det inte bra. Jag kan verkligen föreställa mig vad dom säger:
"Han tror att han ska kunna leva på musiken. Det kommer aldrig att gå."
Jag har redan gått långt, och längre tänker jag gå. Det är min tur nu. Det är min tid nu!

Dagen har varit bra. Fast jag vaknade och var väldigt off. Jag ville ingenting, men intalade mig själv att allt blir bra bara jag stiger upp. Så då gjorde jag det. Redan 10 minuter senare kändes allt mycket bättre. Jag gick iväg till jobbet och var ute på stan kvart över 12. Det var svårt med kunderna, fast en del är lättare. Det var ett par som jag hade kunnat värva om jag bara kört rätt taktik. Nu vet jag det till nästa gång. Fick dock ett avtal påskrivet.

Vi stötte på lite olika andra säljare. Bl.a så träffade vi vandrande reklampelare, och deras jobb känns också som något jag kan göra. Så jag kontaktade deras arbetsgivare via mail idag och lämnade en intresseanmälan. Där är det i alla fall en timlön, på det jag har nu är det enbart provision.
Sen så träffade vi några från amnesty. Där var en jättesöt tjej som jag tittade lite extra på. Hon var verkligen supersweet, och det är tillåtet för mig att titta lite extra nu när jag är singel.

På tal om det så känns det verkligen som att jag börjar acceptera att det tog slut med Linda. Jag spekulerade faktiskt i om det inte var det bästa som kunde hända mig/oss. Även fast jag var väldigt fäst vid henne, och älskar fortfarande henne enormt mycket så känns det faktiskt bra att gå vidare. Vi har haft vår tid och det har varit ups and downs. Vi har haft väldigt många fina stunder, dom kommer jag ta vara på. Men nu har vi vår tid på var sitt håll, och jag måste se dom positiva sidorna med det. Även fast jag inte är riktigt redo för något nytt än så ser jag med glädje på att så småningom träffa någon ny, snäll och trevlig kvinna. Jag hoppas för Lindas skull att hon träffar någon som kan ta hand om henne på rätt sätt. Om det inte ska vara jag efter att ha vuxit som människa så får det ju så klart vara någon annan. Och hon förtjänar en snäll och förstående man.
Oj, dom orden har suttit långt inne. Men jag menar det. Om jag ska få en chans att gå vidare så är det inte mer än rätt att hon ska det.

Livet måste gå frammåt. Vi kan inte stå och titta bakåt för mycket. Det kan vi göra när vi blir gamla, och gjädjas åt allt det vackra vi fått i livet. Nu koncentrerar jag mig på att ha det bra i nuet.

Sängen ropar. Over and out...

Första dagen på nya jobbet. Det gick väl bra, men jag fick inte någon provision idag. Men det är det ingen som räknat med. Dom andra har sagt att det kan ta några dagar till en vecka eller två innan man får in flytet. Jag har inte jobbat som säljare tidigare, men efter ett par timmar så kännde jag att det faktiskt var kul. En utmaning. Jag kände att det flöt på rätt så bra med snacket efter ett par timmar. Det fanns faktiskt ett par som ville skriva avtal, men sen framgick det att dom var studenter utan anställning. Nä, så då gick det inte. Dom flesta man försöker stoppa säger "nej tack jag har inte tid" eller "jag ska med tåget". Men en del var faktiskt genuint intresserade av produkten.

Jjag är absolut inte besviken. Detta var ett spännande jobb, och jag har varit ute i solen precis hela dagen. Dock inte helt utan men. Jag känner att det bränns lite i pannan, och jag är pisstrött i hela kroppen, men det är en såndär skön trötthet, ni vet när man känner att man har förtjänat att få komma hem och vila.

Dagen började dock inte så bra. Jag kännde mig jätteosäker, och rädd. Men det släppte efter lunchen. Men nu är det kvällsvila som gäller, sen sängen ikväll. Då är det bara att ta nya tag i morgon. Jag ska nog ta ett bad snart. Tack o hej...

Nu har jag hittat en promenad-rutt som känns aldeles perfekt. Det blir nog den rundan varje dag. Där är väldigt mycket grönområden, och träden blommar. Det är väldigt vackert nu på våren/sommaren. Det mesta känns ok just nu. Det är inte 100% bra än, men man börjar vänja sig vid att vara singel. Det går an, men med facit i hand så hade jag velat ha någon att ha det mysigt med. Hade jag vetat tidigare hur man vårdar ett förhållande så hade jag och Linda haft det där mysiga nu. Det är ju fortfarande henne som jag vill dela mitt liv med. Det är svårt att bara lämna det bakom sig. Men samtidigt vill jag så gärna se frammåt. Jag börjar ju förstå att hon vill inte med mig, så tanken på ett nytt förhållande börjar väckas till liv. Men kanske inte just nu. Det kan vara bra för mig att vara singel ett tag och få en chans att bygga upp något aldeles eget. Ni som läser märker säkert hur grymmt osäker jag är på det området.
Mitt jobb, dvs företaget börjar se ljusare dagar. Det känns skitbra, dom som känner mig vet vad det handlar om. Det är för avslöjande vem jag är om jag går ut med det här. Jag vill vara ganska anonym.
Sen så har jag fått ett extrajobb som försäljare. Det ska bli riktigt spännande. Jag börjar där på onsdag. Vilket påminner mig att jag måste verkligen plugga in produkten jag ska sälja. Det kan vara en liten boost för självförtroendet att gå in i ett sånt jobb.
Jag ska eventuellt träffa min vänninna på fredag. Hon som jag känt sedan tonåren men inte träffat sen dess heller. Jag har skrivit om henne tidigare här i bloggen. Det ska bli kul. Hon har utryckt att hon gärna vill hjälpa mig bli människa igen, och hon är väldigt förstående för min situation. Jag är väldigt glad att jag fått kontakt med henne igen.
Nu ska jag meditera en stund innan jag lägger mig. Over and out...

...bokstavligt talat, både i klimatet och i mitt känsloliv. Jag börjar få riktigt positiva vibbar nu. Visst är jag fortfarande förkrossad av att Linda lämnade mig. Jag vill fortfarande att vi försöker igen. Men i övrigt börjar allt kännas mycket lättare. Jag började med 5-htp kapslar förra veckan, och dom i kombination med sol-ljuset så börjar jag bli människa igen. Jag har fått tillbaks min arbetsglädje som jag inte haft på flera år. Syrran har också använt dom. Hennes stress-symtom har nästan helt avtagit. Hon är jätteglad, och vill själv köpa en burk. Hon får av mina sålänge. Hur fungerar 5-htp då? 5-htp är en prekursör till signalsubstansen 5-ht, eller serotonin som det även heter. Serotinin är en av dom viktigaste signalsubstanserna i hjärnan just för välbefinnandet, men det reglerar även sömn och massa annat. Jag har sovit bättre dom 2 sista nätterna. Faktiskt har jag bara vaknat 1 gång per natt. Annars sover jag en timme, sen vaknar jag, somnar om, vaknar somnar om osv...
En annan positiv sak är att jag fått ett vanligt jobb. Jag ska på utbildning för det i morgon. Riktigt spännande.

Jag tackar gud för mina vänner. Henke var vänlig att ta emot mig ikväll. Jag sa inte så mycket när jag var där. Vi såg mest på TV, men sällskapet underlättar. Det går extremt mycket upp och ner. Nu på hemvägen från Henke så fick jag tillfälle att sortera lite tankar. Jag hade cykeln med mig men valde att leda den. Man ska inte underskatta en lång promenad. Jag kom fram till att jag har alla verktygen att gå hur långt som helst. Om jag bara kanaliserar mina tankar åt det positiva hållet, så kan jag ta mig ur misären. Jag fick inspiration för första gången på väldigt länge. Jag sitter här nu hög på vårkänslor och adrenalinet jag fick upp under min promenad. Bara jag inte totalkraschar nu efteråt. Jag har upplevt det tidigare när jag blivit väldigt inspirerad och överväldigad att jag bara kraschat. Men det handlar nog om vart man för sina tankar.

Nä, det känns inte som något hjälper idag. Har bara suttit och gråtit den sista timmen. Jag vet inte hur länge till jag orkar med detta. Jag hade verkligen behövt Linda hos mig nu. Visst är det en viss tröst med vänner, men bara Linda kan få mig att må bra. Om hon bara vill! Tänk om hon kunde inse att hon "bara" genomgår en kris. Att allt blir bättre snart, och att hon tar tillbaks mig! Jag har lärt mig så många läxor på det här att jag vet att det skulle bli bättre om vi försökte igen. Det är så många saker jag gjort, sagt, inte gjort , inte sagt, som jag helt enkelt inte haft en aning om tidigare. Jag har fått upp ögonen för vilka fel jag har gjort, och är villig att rätta mig! Jag är inte mer än människa! Med alla fel och brister som en människa har.

Hennes ständiga upprepningar om att det inte finns en chans att vi blir ihop igen gör så ont. Hon säger att hon befinner sig på ett plan där hon mår bra nu när hon har lämnat mig. Men jag ser ju att hon är lessen! Hon gråter ju när vi ses. Hon började gråta när jag skrev under uppsägningen av hyreskontraktet. Hon är uppenbarligen lika lessen som jag. Det känns som om hon gör något hon egentligen inte vill. Visst tror jag på att hon vill flytta närmre sin familj, men samtidigt har hon uttryckt att hon kommer bli så isolerad där hon ska flytta. Jag vill så gärna tro att vi kan lösa detta tillsammans på ett bättre sätt. Att vi kan hitta tillbaks till varandra, och finna varandra på halva vägen. Tidigare har hon fått gå hela vägen och det är fel! Jag vill fixa detta nu! Jag går gärna i familjerådgivning, jag gör vad som krävs! Jag har förstått att kärleken är det viktigaste, och i det ska där finnas kommunikation.

Om hon nu är så rädd för att bli ensam resten av livet, att bli isolerad och gå ner sig totalt, varför då inte bara låta mig få vara vid hennes sida och stötta henne, trösta henne, ge henne den kärlek hon förtjänar. Nu när jag äntligen insett vad jag har gjort för fel och vet hur jag ska göra för att rätta mig. Varför ska vi sitta på var sitt håll och lida?

När hoppar det fram en gubbe med ett filmteam och berättar att jag är med i blåsningen, och att allt var på skoj?

Jag vet inte hur länge jag orkar bo hos syrran heller. Syrran har nog med problem, hon orkar inte ha mig här. Hon och hennes kille bråkar, det verkar som om dom är på gränsen att bryta upp. Katterna kommer inte överens. Jag har funderat på att gå in med min katt till veterinären för sista vilan. Han är gamal, så det kanske är bäst. Syrran röker överallt, det luktar rök hela tiden.

Nä det känns inte som att Anders ska få ha det bra. Jag ska inte få vara lycklig. Visst är jag på väg att få genombrott i mitt jobb. Det gör mig glad. Men inte lycklig.

Nä, nu kommer jag inte på nåt mer att skriva. En bit mat vore kanske bra...

Jag känner mig fruktansvärt lessen, ensam, övergiven och sårad idag. Visst vet jag att jag har sårat Linda tidigare, men jag har också rätt att känna mig sårad!
Hon har åkt till spannien idag, tillsammans med sin bror och hans flickvän. Jag hoppas dom har roligt. Jag hoppas innerligt att hon kan slappna av där och tänka på nåt annat. Jag vet att hon också är lessen över vad som har hänt. Men om hon kan vara glad för en stund i alla fall så blir jag glad.

Jag fick tillfälle att väga mig härom dagen. Jag har gått ner 5-6 kilo på 4 veckor. Jag vet inte om det är bra egentligen. Visst vill jag gå ner i vikt, men kanske under bättre omständigheter.

Nu går jag ut en stund i solen och försöka tänka postitivt. Känns säkert bättre då.

Så gick det med den sömnen. Sitter här helt klarvaken, fast jag är helt slutkörd. Idag är det den 7e maj. Det är inte vilket datum som helst. Det är egentligen min och Linda's årsdag. Vi skulle ha firat 9 års förhållande idag.
Jag vill hedra vårt förhållande genom att berätta lite hur vi träffades.

Vi träffades genom min halvsyster (egentligen inte ens släkt, men uppväxta tillsammans). Hon och Linda pluggade ihop uppe i växjö. Jag hade lämnat ett dåligt förhållande för lite sen och ville träffa lite nytt folk. Jag frågade min halvsyster om hon kände någon intressant människa. Egentligen inte för att träffa någon ny kärlek, utan bara för att träffa folk. Hon introducerade mig för Linda via nätet. ICQ för att vara exakt. På den tiden vet jag inte om MSN messenger fanns, men det var i alla fall ICQ som gällde.
Vi chattade ett tag, minns inte exakt hur länge, men efter ett tag förklarade linda sin kärlek för mig. Hon hade blivit förälskad i personen hon såg bland all text. Och jag likaså. Jag minns än idag den kvällen då vi förklarade vår kärlek för varandra. Det var som att befinna sig i ett moln minns jag specifikt. Men det var inte sån där otäck dimma som när man mår dåligt, nej det var ett kärleksmoln.
Sen började vi prata via telefon, och även skriva brev till varandra. Det var långa brev där vi förklarade för varran hur vi längtade efter att få träffa varandra.
Slutligen efter ca en månad kom hon ner och träffade mig, i min enkla boning. För det var det. Det var simpelt och jag hade inte äns en ordentlig säng. Jag hade en tältsäng och till en början så satte vi ihop soffan och tältsängen till en dubbelsäng. Vi hade det riktigt mysigt, redan från första kvällen. Och allt kändes så rätt. Jag visste från början att denna människa skulle komma att betyda väldigt mycket för mig. Efter ett tag flyttade vi ihop, och på den vägen är det. Efter några år dog min far, och det var efter det som jag gick ner mig i min depression.

Jag blir upprymd och glad när jag tänker tillbaks på hur vi hade det när vi hade det som bäst. Jag önskar att vi kunde fått det så igen. Jisses vad jag ältar detta, men jag måste väl. Oavsett vad som än händer härnäst så är det viktigt för mig att få skriva av mig. Och det är dags för mig att ta nya tag i livet nu, med eller  utan Linda. Samma gäller för henne. Jag vill inte se henne gå ner sig i sorg. Jag vill inte att hon hamnar i det helvet jag befunnit mig i när jag mått som sämst.

Nu kanske jag kan få lite sömn. I morgon måste jag ta tag i ett par saker.Bl.a ringa och tacka ja till ett erbjudet jobb, och fixa FA-Skattsedel. Sen måste jag få i ordning mitt rum hos syrran. Här är lite stökigt just nu. har inte orkat ta tag i det, men i morgon gäller det!

Ikväll var jag hemma hos Linda. Vad dumt det känns att säga så. Det var ju hemma hos oss för bara lite sen. Det var svårt. Jag skulle skriva under min uppsägning på hyreskontraktet. Linda började gråta. Det gör ont att se henne så lessen. Vi fick ett vad jag tror var välbehövligt samtal efter det. Jag ska inte gå in på vad vi pratade om, för det är privat mellan henne och mig. Men jag kan säga så mycket att jag önskar att vi haft sådana samtal under vårt förhållande. Då hade det kanske gått att reparera. Om jag hade tillåtit mina känslor att få komma fram, och även lyssnat på Linda, dvs att vi hade lyssnat på varandra så är jag övertygad om att vi hade kunnat vara ett lyckligt par än idag.

Det är fortfarande väldigt svårt att släppa henne. Men om det verkligen är vad hon vill så kan jag inte stoppa det. Jag måste acceptera detta, för bådas skull. Men helst av allt skulle jag vilja reparera det om det går. Jag har omvärderat allt. Jag vet nu vilka fel jag har gjort och vilka uppoffringar jag måste göra. Jag skrev lite klumpigt i mitt förra inlägg om att hon kanske inte var mitt livs stora kärlek. Men man skriver och säger så mycket till sitt eget försvar. Klart att hon är! Just nu är hon mitt livs stora kärlek, men även mitt livs största sorg. Aldrig har jag blivit så smärtad som nu när hon har lämnat mig. Fast det som smärtar mig mest är att jag hade kunnat göra något åt saken tidigare. Det är inte så svårt att visa någon sin kärlek. Jag önskar så mycket att jag hade gjort det mer. Att jag hade berättat och visat för henne att hon är bäst!

Det finns inte mycket mer för mig att skriva ikväll. Jag är riktigt trött. Jag går och sover nu.

Helgen har passerat och den nya veckan har hunnit börja. Jag börjar att tänka mer och mer positivt för varje dag. Jag mailade litegrann med Linda i helgen, och hon berättade att hon äntligen känner att hon börjar leva. Jag är glad för hennes del. Jag tror att jag så smått börjar känna samma sak. Tyvärr är det så ibland att man får inse att man tappade bort varandra för flera år sen. Därmed är det inte sagt att vi slutade älska varandra. Det tror jag inte vi har gjort, men vi gled från varandra. Hon utvecklades på sitt håll och jag på mitt. Även fast det kanske verkar dom första åren som om man hittat sitt livs kärlek så behöver det inte vara så. Så var det inte i vårt fall.
Jag tror att läkeprocessen har tagit fart för oss båda, och det är bara nyttigt att gå vidare.

Jag var på 40-årskalas i helgen. Bengt fyllde år, och det firade han med buller och bång, som man säger. Mat och dricka bjöds det på, trevligt folk likaså. Efter festen var vi några som gick ut. Vi gick till gamla heartbreak i Malmö. Minns inte vad det heter idag. Jag går så sällan ut. Väl där så studerade jag litegrann människans parningslek på krogen. Folk som står på dansgolven och försöker imponera på det motsatta könet, pinsamt berusade av alkohol. Jag tänkte:
-"Ska jag tvingas in i denna cirkusen om jag ska träffa någon ny? Nej! Jag vägrar!!!".
Men jag har ingen brådis in i ett nytt förhållande såklart. Visst vore det härligt att få uppleva kärleken igen, som jag inte kännt på så många år. Men jag har nog lite att klara upp med mig själv först. Och sen vore det mysigt att få bilda familj, som jag sagt tidigare så blir jag inte yngre, men å andra sidan så är det kanske dumt att kasta sig in i nåt nytt.
Nä, jag tar det lite som det kommer.

Jag anser mig inte vara religiös, religion skapades för att kontrollera samhället, det är jag övertygad om. Men däremot anser jag mig vara andligt lagd. Dvs jag tror på något högre som styr dig i rätt riktning, inte bara när du hamnar snett, utan hela tiden. Kalla det Gud om du vill. Jag har bett om att bli guidad på rätt håll, och jag tror att det är just det som händer just nu. Det händer ständigt små saker som pekar på att det jag ber om blir sant.

När jag började att blogga förstod jag inte det här med kategorierna. Men nu har jag börjat fundera på om jag inte ska göra några kategorier och föra in mina inlägg i dom, så det blir lite struktur på denna bloggen. Efterssom jag har märkt hur oerhört nyttigt det är för mig att skriva av mig så tänker jag försöka fortsätta att skriva här kontinuerligt.

Nähä, nu ska jag slänga mig i duschen en stund. Vilket påminner mig om att jag måste skaffa hit ett duschdraperi. Nåja, på gensyn!

Igår blev jag inbjuden till en gamal tjejkompis i trelleborg. Vi har inte setts sen ungefär 1995. Vi hittade varandra på facebook för ett tag sen. Jag måste poängtera att detta var ingen dejt. Hon har pojkvän, och jag är inte sugen på att starta något nytt. Så där fanns den ömsesidiga respekten och det gjorde vi klart för varandra från början att vi bara träffades på ett vänskapligt plan. Min utgångspunkt med mötet var att få träffa en gamal vän. Hon vet ju vad som har hänt, och hon förstod att jag behöver träffa folk som kan stötta mig, så hon ställde upp på en kväll med samtal. Ingen alkohol, bara nyktert, ärligt samtal.
Hon berättade en hel del om sitt spruckna äktenskap och det gav mig en hel del insikt. Jag öppnade väl inte upp mig så mycket för henne, men jag kan säga att det var väl behövligt. Även fast vi inte setts på så många år så ställde hon alltså upp som en sann vän, och vad ska jag säga? Det är få människor som bryr sig så mycket om en.
Hon förstod även att jag har väldigt dåligt självförtroende just nu och var villig att hjälpa mig med det. Jag värderar det otroligt mycket!

Nähä, nu ska jag käka lite av gårdagens bulgursallad. Sen ska jag städa upp lite här, och ta itu med min deklaration som ska lämnas in på måndag.

Jag satt och kollade igenom lite foton, bl.a från lite fester vi varit på. Där var många bilder på Linda, men inte många på oss tillsammans. Det fick mig att inse att när vi gick på fest dom senaste åren så umgicks vi inte med varandra på festen. Vi var liksom på varsitt håll. Och detta har jag inte reagerat över! Var fan har jag befunnit mig dom sista 3-4 åren??? Hallå, jorden anropar Anders!
Fan jag blir så lessen när jag inser sånna här saker. Jag inser att jag hade kunnat göra nåt åt situationen så mycket tidigare. Om jag bara hade förstått hur vi egentligen haft det, så vet jag att Linda hade varit villig att fixa det i tid. Men istället gick tiden utan att något hände och så tröttnade hon. Tiden gick utan att jag hade någon aning om vad som höll på att hända. Att vårt förhållande höll på att förfalla bara förbigick mig.

Fan, Anders, DIN IDIOT! Man inser kanske inte alltid vad man har förräns det är borta. Tänk om vi kunde försonas...det skulle bli så mycket bättre än vad det har varit!

Jag vill bara hålla henne i min famn och visa henne hur mycket jag älskar henne. Kan hon verkligen ha tappat ALLA känslorna? Är det verkligen bara så lätt för henne att avsluta detta? Fan dom här frågorna har jag ställt mig innan, att jag bara älstar det är ofattbart....eller kanske inte.

Jag har försökt tänka på hur det skulle vara att bara bryta med allt det gamla och gå vidare och träffa någon ny. För stunden har tanken kännts bra, men sen kommer känslorna tillbaks. Det funkar inte just nu att göra det. Som sagt, det kommer ta en hel evighet att komma över detta.