Jag vet nu varför. Men det var kanske för det bättre.
Jag måste inleda med att detta är inte ett inlägg som kommer utav bitterhet. Jag är inte längre förkrossad, utan har gått vidare idag. Men jag anser mig ha kommit på vad det var som fick Linda att agera så snabbt. Och detta är inget lös teori utan det är något jag har tänkt länge på och som är väldigt troligt. Jag är en väldigt bra människokännare och har alltid brukat haft rätt med sånna här vibbar.
Allt började i påsk. Vi var hos hennes familj. Det var påskfest hos hennes bror. Jag var inte på topp. Jag var ganska låg. Förmodligen kännde jag på mig vad som var på väg att hända. Jag brukar kunna känna på mig när det är negativa vibbar i luften. Jag gick o la mig rätt så tidigt, jag orkade inte festa helt enkelt.
Dagen efter var hon som förbytt. Hon var kall och kort mot mig. När vi sen skulle åka hem så fick jag knappt kontakt med henne. Fick inte röra vid henne. Detta fortsatte i 3-4 veckor frammöver. Hon stängde ute mig helt. Pratade knappt med mig.
Jag är inte dum. Jag har själv agerat såhär mot en annan tjej i min ungdom. Då hade jag hittat någon annan. Jag stängde ute denna tjejen på samma vis som Linda stängt ute mig de sista veckorna innan hon lämnade mig.
Givetvis är det så att hon strulat med någon av hennes brors kompisar. Hon går nu och tror att hon ska bli lycklig med någon ny. Visst, jag blir glad för hennes del om hon blir det. Men jag minns själv när jag var i samma sits i min ungdom att det inte blev så. Jag fick gå och ångra mig bistert. Det brukar inte bli något med fyllestrul. Jag önskar bara att hon hade varit ärlig från början istället för att behandla mig som hon gjorde så länge.
Men jag är inte bitter idag. Tvärtom så är jag glad att jag kom ur detta förhållandet. Jag har insett att det hämmade min kreativitet och därvid min livsglädje. Att gå och vara ihop med någon som inte tror på ens förmåga är inte särskillt produktivt. En hel massa av min energi har gått till spillo. Nu omger jag mig inte längre med människor som misstror min förmåga. Jag har gått väldigt långt sedan Linda förlorade mig. Jo jag säger precis det, det var hon som förlorade mig. Som sagt, jag har gått väldigt långt. Mitt yrke har fått en helt ny dimension, och då menar jag inte mitt extraknäck jag börjat på. Dom som känner mig vet vad det gäller. Jag kan säga så mycket att en låt jag har gjort har hamnat ganska högt upp i listorna i ett annat mycket större land än detta. Nummer 4 just nu. Sen så har jag gått väldigt långt med min personlighet med. Jag säger inte att det är hennes fel att jag var deprimerad, helt fel. Men jag vet om att hon innerst inne inte trodde att jag skulle gå särskillt långt. Och det har inte hennes familj heller gjort. Omger man sig med folk som stjäl ens energi genom att inte tro på det man gör så blir det inte bra. Jag kan verkligen föreställa mig vad dom säger:
"Han tror att han ska kunna leva på musiken. Det kommer aldrig att gå."
Jag har redan gått långt, och längre tänker jag gå. Det är min tur nu. Det är min tid nu!
Allt började i påsk. Vi var hos hennes familj. Det var påskfest hos hennes bror. Jag var inte på topp. Jag var ganska låg. Förmodligen kännde jag på mig vad som var på väg att hända. Jag brukar kunna känna på mig när det är negativa vibbar i luften. Jag gick o la mig rätt så tidigt, jag orkade inte festa helt enkelt.
Dagen efter var hon som förbytt. Hon var kall och kort mot mig. När vi sen skulle åka hem så fick jag knappt kontakt med henne. Fick inte röra vid henne. Detta fortsatte i 3-4 veckor frammöver. Hon stängde ute mig helt. Pratade knappt med mig.
Jag är inte dum. Jag har själv agerat såhär mot en annan tjej i min ungdom. Då hade jag hittat någon annan. Jag stängde ute denna tjejen på samma vis som Linda stängt ute mig de sista veckorna innan hon lämnade mig.
Givetvis är det så att hon strulat med någon av hennes brors kompisar. Hon går nu och tror att hon ska bli lycklig med någon ny. Visst, jag blir glad för hennes del om hon blir det. Men jag minns själv när jag var i samma sits i min ungdom att det inte blev så. Jag fick gå och ångra mig bistert. Det brukar inte bli något med fyllestrul. Jag önskar bara att hon hade varit ärlig från början istället för att behandla mig som hon gjorde så länge.
Men jag är inte bitter idag. Tvärtom så är jag glad att jag kom ur detta förhållandet. Jag har insett att det hämmade min kreativitet och därvid min livsglädje. Att gå och vara ihop med någon som inte tror på ens förmåga är inte särskillt produktivt. En hel massa av min energi har gått till spillo. Nu omger jag mig inte längre med människor som misstror min förmåga. Jag har gått väldigt långt sedan Linda förlorade mig. Jo jag säger precis det, det var hon som förlorade mig. Som sagt, jag har gått väldigt långt. Mitt yrke har fått en helt ny dimension, och då menar jag inte mitt extraknäck jag börjat på. Dom som känner mig vet vad det gäller. Jag kan säga så mycket att en låt jag har gjort har hamnat ganska högt upp i listorna i ett annat mycket större land än detta. Nummer 4 just nu. Sen så har jag gått väldigt långt med min personlighet med. Jag säger inte att det är hennes fel att jag var deprimerad, helt fel. Men jag vet om att hon innerst inne inte trodde att jag skulle gå särskillt långt. Och det har inte hennes familj heller gjort. Omger man sig med folk som stjäl ens energi genom att inte tro på det man gör så blir det inte bra. Jag kan verkligen föreställa mig vad dom säger:
"Han tror att han ska kunna leva på musiken. Det kommer aldrig att gå."
Jag har redan gått långt, och längre tänker jag gå. Det är min tur nu. Det är min tid nu!
Kommentarer:
Trackback