FatBoySlimShady

Jag hittade min gamla blogg. Jag har inte skrivit här sen slutet på 2008. Det har hänt massor sedan dess. Det bästa är att jag har blivit pappa till en underbar i skrivande stund 3-åring. Jag träffade en bra tjej i slutet av 2008, början av 2009. Hon var så bra att jag ville gifta mig med henne. Jag slog på stora trumman och tog med henne till New York där jag valde att fria. Det gjorde jag 2009, och hon sa ja. Vi gifte oss 2010, men är idag skilda.

 

Om man läser gamla inlägg jag gjort så kan man tydligt se att mitt humör har växlat mellan depression och förhöjt stämningsläge. Antingen har jag mått superbra eller varit nere. Detta har jag haft med mig i alla förhållanden jag varit i, så även med min fru. När det var som värst, då jag låg i sängen pga depression så förde hon journal bl.a över mina sömnrutiner. Antingen kunde hon skriva "Anders sov 18 timmar" eller "Anders har varit vaken hela natten".

 

Under våren 2012 fick jag diagnosen Bipolär Typ 2. För er som inte vet vad det är så är det en psykisk sjukdom där man pendlar i humöret. Det finns lite olika sinnesstämningar man kan ha. Mani är ett av dom. Full mani innebär att man kan känna att man är bäst i hela världen. Ingenting kan övervinna en. Man kan också få för sig att ägna sig åt riskfyllt beteende så som att spendera mer pengar än man har råd till, ha sexuella kontakter utan skydd. Fullskalig mani leder ibland till psykos om man går för länge. Då kan man tappa kontakten med verkligheten. När detta händer blir man oftast inlagd på sjukhus tills man kommit ner.

 

Jag kan med facit i hand se att jag burit på denna bipolära sjukdom hela livet, i stort sett sen jag var barn. Man kan gå utan symtom i långa perioder. Sjukdoms-symtomen kommer och går i skov. När det gick bra med musiken så gick det väldigt bra. Jag var ute i hela världen och turnerade som DJ. Jag mådde väldigt bra då, och vet idag att jag var i ett stadie som kallas Hypomani. Dvs en mindre mani. Det var i det här stadiet som jag träffade min ex-fru, blev förälskad, friade, gifte mig, skaffade barn, gjorde av med massa pengar som jag tjänat på musiken. Jag gjorde av med så mycket att jag frågade mig själv när sonen skulle födas "hur ska vi ha råd?". Detta utlöste en svår depression under graviditeten, och sedermera en mani efter att lillen föddes.

 

När vår son föddes var jag först som på moln. Det upplever nog alla föräldrar på ett eller annat vis. Jag vet nu att jag har en extra känslighet för livsförändrande upplevelser. Så småningom fick jag allvarliga sömnsvårigheter. Jag sov max 2-3 timmar per natt. Inte pga barnet, utan pga min hjärna. Den ville inte stänga av. Jag varvade upp fruktansvärt. Jag fick aggresiva utspel mot min fru. Inte fysikt dock som tur var. Men när vi pratade om mitt beteende så skrek jag åt henne att jag inte fattade vad som hände inom mig. Det bara bubblade. Jag smällde i dörrar när jag blev upprörd. Det var inte bra.

 

Vi kom i konflikt när det gällde påskfirandet det året. Hon ville fira påsk hos sina föräldrar. Jag ville att vi skulle fira påsk hemma. Men hon hade bestämt sig. Hon ville få en paus från mitt beteende så hon åkte iväg över påsken. Hon hade lillen i en bärsele och kom till mig för att säga heldå. Jag låg i sängen, och sa inget. Bara vände mig om. Idag ångrar jag en massa som hände under denna perioden. Allra helst det som skulle komma härnäst.

 

Det gick några timmar sen hon åkte. Jag tänkte att hon var elak som åkte iväg med sonen så att jag skulle få fira ensam. Det var såklart väldigt egocentriskt av mig, men i min maniska värld var jag ett offer för henes brutalitet. Det känns väldigt konstigt idag när jag kommit till insikt om vad som egentligen hände. Det var såklart inte hon som hade gjort fel, det var min hjärna som i mani twistade om verkligheten.

 

Under tiden som hon åkte upp till sina föräldrar sms:ade jag henne måga gånger och förklarade hur elak hon var som lämnade mig ensam över påsk, som dessutom var vår sons första påsk. Jag skrev om vilken fruktansvärd människa hon var i min status på facebook. Detta höll jag på med i flera dagar.

 

När hon kom hem igen pratade vi ut om det som inträffat. Vi kom överens om att jag skulle kontakta psykvården för att få bukt med mina humörsvängningar och sömnsvårigheter. Jag som var uppe i varv tänkte genast att jag kanske hade ADHD. Jag hade svårt med uppmärksamhet och fokus. Jag hade vad jag trodde var överskottsenergi. Så jag sökte akut och bad om en ADHD-utredning. Jag gick och pratade i några månader. Under tiden hann min fru bestämma sig för skilsmässa. Åter igen gick jag igenom en separation som jag gjort under 2008. Fast denna gången var det så många gånger värre. Jag craschade ner i en tung depression. Det blev alldeles svart omkring mig. En kallelse till psykiatrikern som skulle göra adhd-utredningen kom. Jag gick dit och satt där och bara grät. All symtom som jag trodde var adhd var som bortblåst. Hon sa att adhd inte går i skov. Det gör däremot Bipolär som hon trodde jag hade. Någon vecka senare fick jag göra ett test, ett formulär där jag fick fylla i vad som stämde bäst in på mig.