Malmö:Snart storstad...
Malmö håller på att växa. Men lilla malmö är inte van vid att vara storstad. Alltså stöter malmö på lite problem här och där. Ett problem som jag noterat när jag pendlar till kristianstad varje dag dyker upp när malmöborna ska kliva på pendlartåget på malmö central.
In kommer tåget från Köpenhamn. Det är fullsatt. Folk ska kliva av. 25-50 personer vid varje dörröppning. Men vad gör malmöborna då? Jo de försöker tränga sig på tåget i all denna röra. Det som uppstår är TOTAL KAOS!!!
Nej, Malmöborna måste lära sig att släppa av folk innan de kliver på tåget. Men de flesta är väl förmodligen så jäkla rädda för att inte få sittplats, så folk fäktar sig fram och springer över andra för den sakens skull....
En annan sak. Härom dagen när jag åkte tåget så var där en kille, ca 24 år, med arabiskt utseende om bord. Han verkade väldigt nervös, gick upp från sin sittplats och tog rundor i tåget, satte sig igen, gick o satte sig på en anna plats osv. Det första jag tänkte på då var det som häde i London och spanien. Tänk om denna killen är nervös för att han är en bombare...
Visst, irrationellt tänkande, men sverige har inte blivit anfallna än, men man vet aldrig det kan hända. Jag blev hyfsat rädd och bytte vagn.
Killen i fråga verkade extremt nervös, och det var väl det som triggade min oro. För om jag hade varit en självmordbombare ombord på ett tåg, vetandes att detta var min absolut sista resa så skulle jag nog vara precis lika nervös som han verkade.
Uteliggare; malmö verkar få fler och fler av dem. Stackars människor. Och det verkar kunna drabba vem som helst. För några veckor sen såg jag en kille som gick i samma skola som jag i högstadiet gå och tigga pengar. Och igår såg jag en ung, hyfsat fräsch tjej stå och sälja hemlösas tidning. Hon såg ut att vara ca 25, max. Men hon såg utt att ha tappat glöden litegrann. Jag antar att man blir aningen nedstämd om man råkar bli hemlös. Hade jag haft mer pengar själv så hade jag faktiskt köpt den där tidningen av dem.
Linda har gått med i GI viktkontroll, fast att hon inte behöver det. Nåja, skulle man fråga henne så skulle hon säga att hon är jättetjock, fast hon är normalsmal. Hon har fått tag i massa recept, middagstips och så. Detta resulterar i att jag automatiskt också får äta den där maten med lågt GI-värde. Vi har ätit det ett tag nu, och det känns bra. God mat är det också. Jag vet inte om det är en tillfällighet, men sen vi började äta det så står vågen på ett kilo mindre. Och jag har inte gjort nåt speciellt för det. Kanske det funkar. God mat är det i alla fall ;)
Nähä, nu har jag inte mer att säga för tillfället. Simpsons börjar dessutom nu....
In kommer tåget från Köpenhamn. Det är fullsatt. Folk ska kliva av. 25-50 personer vid varje dörröppning. Men vad gör malmöborna då? Jo de försöker tränga sig på tåget i all denna röra. Det som uppstår är TOTAL KAOS!!!
Nej, Malmöborna måste lära sig att släppa av folk innan de kliver på tåget. Men de flesta är väl förmodligen så jäkla rädda för att inte få sittplats, så folk fäktar sig fram och springer över andra för den sakens skull....
En annan sak. Härom dagen när jag åkte tåget så var där en kille, ca 24 år, med arabiskt utseende om bord. Han verkade väldigt nervös, gick upp från sin sittplats och tog rundor i tåget, satte sig igen, gick o satte sig på en anna plats osv. Det första jag tänkte på då var det som häde i London och spanien. Tänk om denna killen är nervös för att han är en bombare...
Visst, irrationellt tänkande, men sverige har inte blivit anfallna än, men man vet aldrig det kan hända. Jag blev hyfsat rädd och bytte vagn.
Killen i fråga verkade extremt nervös, och det var väl det som triggade min oro. För om jag hade varit en självmordbombare ombord på ett tåg, vetandes att detta var min absolut sista resa så skulle jag nog vara precis lika nervös som han verkade.
Uteliggare; malmö verkar få fler och fler av dem. Stackars människor. Och det verkar kunna drabba vem som helst. För några veckor sen såg jag en kille som gick i samma skola som jag i högstadiet gå och tigga pengar. Och igår såg jag en ung, hyfsat fräsch tjej stå och sälja hemlösas tidning. Hon såg ut att vara ca 25, max. Men hon såg utt att ha tappat glöden litegrann. Jag antar att man blir aningen nedstämd om man råkar bli hemlös. Hade jag haft mer pengar själv så hade jag faktiskt köpt den där tidningen av dem.
Linda har gått med i GI viktkontroll, fast att hon inte behöver det. Nåja, skulle man fråga henne så skulle hon säga att hon är jättetjock, fast hon är normalsmal. Hon har fått tag i massa recept, middagstips och så. Detta resulterar i att jag automatiskt också får äta den där maten med lågt GI-värde. Vi har ätit det ett tag nu, och det känns bra. God mat är det också. Jag vet inte om det är en tillfällighet, men sen vi började äta det så står vågen på ett kilo mindre. Och jag har inte gjort nåt speciellt för det. Kanske det funkar. God mat är det i alla fall ;)
Nähä, nu har jag inte mer att säga för tillfället. Simpsons börjar dessutom nu....
Min skadade fot.
Jag fortsätter att recappa lite vad som har hänt under tiden jag *glömde* bort min blogg. För några veckor sen var jag på en svensexa för en god vän. Vi var i köpenhamn och det skulle gå snuskigt till. Det blev rättt så mycket av det goda, och glad som jag var sprang jag rakt in i en tröskel. Aj som fan, skrek jag. Men under rästen av kvällen, som fortsatte på en riktigt skön efterfest i malmö kände jag ingen smärta. Dagen efter, på söndagen, så såg den däremot ut såhär. På måndagen var den dubbelt så stor som på bilden. Det var då jag åkte till sjukhuset. Jag kunde knappt gå på foten. De röntgade och kunde konstatera en fraktur. Jag skulle bli gipsad, och gå med gipset en vecka. Dagen efter var jag tillbaks på jobbet, och jobbade i 2 dagar efter det. Sen började det värka som fan inne i gipset. Mitt ben hade svullnat upp nere vid fotleden. Jag hade varit för dålig på att ha gipset i högläge.Jag åkte in på sjukhuset på torsdagkvällen och bad de ta av gipset, för jag kunde inte sova av smärtan. Jag passade på att fråga doktorn om det verkligen var nödvändigt att gipsa om den, för jag skulle bara gå en vecka med det. Han tittade på röntgenplåtarna och kunde lugnt säga till mig att inget nytt gips behövdes för det var en mycket liten fraktur. Bara jag hade en stadig sko så skulle det vara lugnt. Lättad gick jag ifrån sjukhuset, fortfarande på kryckor, men utan gips!!! Skönt.
Nu ska jag hem till Krille och hämta min mobil som jag glömt där.
Oj!
Jag kom just på att jag startade en blogg för sisådär 3 månader sen. Jag skrev 2 inlägg, tror jag, sen tog det visst stopp.
Jag skulle skriva om min vikt, och viktminskning. Haha, jag borde förstått att det var dömt att misslyckas. Nej, om jag ska blogga, och försöka införa det som en vana, så måste jag få skriva om massa annat också. Och det ska jag låta mig göra.
Men först lite mer om min viktreglering. Sist jag fick ett ryck (3 mån sen) så var jag motiverad i en vecka, eller 2. Sen bara dog det. Jag stannade kvar på 108-110Kg och är kvar där ännu. Men jag har förstått att nåt drastiskt måste ske, och det snarast. Jag mår absolut inte bra av det här. Yrsel, koncentrations-svårigheter, sömnstörningar, ont i fötterna m.m
Jag ska spara ihop till en motions-cykel hade jag tänkt. Förhoppningsvis kan jag köpa en inom några veckor. Jag tänkte först skaffa mig årskort på ett gym, men tänkte att jag skulle bara sumpa det genom att hitta ursäkter till att inte gå dit. Ja, jag vet jag har sämst karaktär på denna planeten, men sån är jag - deal with it. (Well, snarare jag som måste göra det).
Men, jag tror att om jag har en motionscykel hemma blir det lite enklare att komma igång, förlora det första av min övervikt, för att sen kanske komma ut o jogga eller annat till våren.
Vad har annars hänt sen jag skrev här sist? Tja, jag åkte på semester, kom hem, började jobba. Jag fick en liten period av för mycket kaffe, då jag var tvungen att vara på topp på jobbet. En dag drack jag så mycket kaffe att jag inte kunde sova på natten. Jag visste att jag skulle upp tidigt och den pressen byggde yterligare på mina sömnsvårigheter. Jag sov knappt nåt under en period på 56 timmar. Efter det tog det några veckor innan jag kunde fungera normalt igen.
Nu är jag tillbaks på en normal nivå, känns det som. Nu ska jag inte bygga på mer stress, och jag har pratat med mina arbetskollegor om det. Vi är alla överens om att jag ska jobba i ett tempo som passar bättre.
Jag har även försökt att komma i fas med min dygnsrytm. Stiga upp tidigt, och i säng i någorlunda rimlig tid. Jag mår faktiskt bättre av det, känner mig mindre stressad.
Men oj, nu ska jag inte tjata mer om hur dåligt jag mått haha.
Sängen kallar. Hej hopp!
Jag skulle skriva om min vikt, och viktminskning. Haha, jag borde förstått att det var dömt att misslyckas. Nej, om jag ska blogga, och försöka införa det som en vana, så måste jag få skriva om massa annat också. Och det ska jag låta mig göra.
Men först lite mer om min viktreglering. Sist jag fick ett ryck (3 mån sen) så var jag motiverad i en vecka, eller 2. Sen bara dog det. Jag stannade kvar på 108-110Kg och är kvar där ännu. Men jag har förstått att nåt drastiskt måste ske, och det snarast. Jag mår absolut inte bra av det här. Yrsel, koncentrations-svårigheter, sömnstörningar, ont i fötterna m.m
Jag ska spara ihop till en motions-cykel hade jag tänkt. Förhoppningsvis kan jag köpa en inom några veckor. Jag tänkte först skaffa mig årskort på ett gym, men tänkte att jag skulle bara sumpa det genom att hitta ursäkter till att inte gå dit. Ja, jag vet jag har sämst karaktär på denna planeten, men sån är jag - deal with it. (Well, snarare jag som måste göra det).
Men, jag tror att om jag har en motionscykel hemma blir det lite enklare att komma igång, förlora det första av min övervikt, för att sen kanske komma ut o jogga eller annat till våren.
Vad har annars hänt sen jag skrev här sist? Tja, jag åkte på semester, kom hem, började jobba. Jag fick en liten period av för mycket kaffe, då jag var tvungen att vara på topp på jobbet. En dag drack jag så mycket kaffe att jag inte kunde sova på natten. Jag visste att jag skulle upp tidigt och den pressen byggde yterligare på mina sömnsvårigheter. Jag sov knappt nåt under en period på 56 timmar. Efter det tog det några veckor innan jag kunde fungera normalt igen.
Nu är jag tillbaks på en normal nivå, känns det som. Nu ska jag inte bygga på mer stress, och jag har pratat med mina arbetskollegor om det. Vi är alla överens om att jag ska jobba i ett tempo som passar bättre.
Jag har även försökt att komma i fas med min dygnsrytm. Stiga upp tidigt, och i säng i någorlunda rimlig tid. Jag mår faktiskt bättre av det, känner mig mindre stressad.
Men oj, nu ska jag inte tjata mer om hur dåligt jag mått haha.
Sängen kallar. Hej hopp!