Sviken av livet
Nä, det känns inte som något hjälper idag. Har bara suttit och gråtit den sista timmen. Jag vet inte hur länge till jag orkar med detta. Jag hade verkligen behövt Linda hos mig nu. Visst är det en viss tröst med vänner, men bara Linda kan få mig att må bra. Om hon bara vill! Tänk om hon kunde inse att hon "bara" genomgår en kris. Att allt blir bättre snart, och att hon tar tillbaks mig! Jag har lärt mig så många läxor på det här att jag vet att det skulle bli bättre om vi försökte igen. Det är så många saker jag gjort, sagt, inte gjort , inte sagt, som jag helt enkelt inte haft en aning om tidigare. Jag har fått upp ögonen för vilka fel jag har gjort, och är villig att rätta mig! Jag är inte mer än människa! Med alla fel och brister som en människa har.
Hennes ständiga upprepningar om att det inte finns en chans att vi blir ihop igen gör så ont. Hon säger att hon befinner sig på ett plan där hon mår bra nu när hon har lämnat mig. Men jag ser ju att hon är lessen! Hon gråter ju när vi ses. Hon började gråta när jag skrev under uppsägningen av hyreskontraktet. Hon är uppenbarligen lika lessen som jag. Det känns som om hon gör något hon egentligen inte vill. Visst tror jag på att hon vill flytta närmre sin familj, men samtidigt har hon uttryckt att hon kommer bli så isolerad där hon ska flytta. Jag vill så gärna tro att vi kan lösa detta tillsammans på ett bättre sätt. Att vi kan hitta tillbaks till varandra, och finna varandra på halva vägen. Tidigare har hon fått gå hela vägen och det är fel! Jag vill fixa detta nu! Jag går gärna i familjerådgivning, jag gör vad som krävs! Jag har förstått att kärleken är det viktigaste, och i det ska där finnas kommunikation.
Om hon nu är så rädd för att bli ensam resten av livet, att bli isolerad och gå ner sig totalt, varför då inte bara låta mig få vara vid hennes sida och stötta henne, trösta henne, ge henne den kärlek hon förtjänar. Nu när jag äntligen insett vad jag har gjort för fel och vet hur jag ska göra för att rätta mig. Varför ska vi sitta på var sitt håll och lida?
När hoppar det fram en gubbe med ett filmteam och berättar att jag är med i blåsningen, och att allt var på skoj?
Jag vet inte hur länge jag orkar bo hos syrran heller. Syrran har nog med problem, hon orkar inte ha mig här. Hon och hennes kille bråkar, det verkar som om dom är på gränsen att bryta upp. Katterna kommer inte överens. Jag har funderat på att gå in med min katt till veterinären för sista vilan. Han är gamal, så det kanske är bäst. Syrran röker överallt, det luktar rök hela tiden.
Nä det känns inte som att Anders ska få ha det bra. Jag ska inte få vara lycklig. Visst är jag på väg att få genombrott i mitt jobb. Det gör mig glad. Men inte lycklig.
Nä, nu kommer jag inte på nåt mer att skriva. En bit mat vore kanske bra...
Hennes ständiga upprepningar om att det inte finns en chans att vi blir ihop igen gör så ont. Hon säger att hon befinner sig på ett plan där hon mår bra nu när hon har lämnat mig. Men jag ser ju att hon är lessen! Hon gråter ju när vi ses. Hon började gråta när jag skrev under uppsägningen av hyreskontraktet. Hon är uppenbarligen lika lessen som jag. Det känns som om hon gör något hon egentligen inte vill. Visst tror jag på att hon vill flytta närmre sin familj, men samtidigt har hon uttryckt att hon kommer bli så isolerad där hon ska flytta. Jag vill så gärna tro att vi kan lösa detta tillsammans på ett bättre sätt. Att vi kan hitta tillbaks till varandra, och finna varandra på halva vägen. Tidigare har hon fått gå hela vägen och det är fel! Jag vill fixa detta nu! Jag går gärna i familjerådgivning, jag gör vad som krävs! Jag har förstått att kärleken är det viktigaste, och i det ska där finnas kommunikation.
Om hon nu är så rädd för att bli ensam resten av livet, att bli isolerad och gå ner sig totalt, varför då inte bara låta mig få vara vid hennes sida och stötta henne, trösta henne, ge henne den kärlek hon förtjänar. Nu när jag äntligen insett vad jag har gjort för fel och vet hur jag ska göra för att rätta mig. Varför ska vi sitta på var sitt håll och lida?
När hoppar det fram en gubbe med ett filmteam och berättar att jag är med i blåsningen, och att allt var på skoj?
Jag vet inte hur länge jag orkar bo hos syrran heller. Syrran har nog med problem, hon orkar inte ha mig här. Hon och hennes kille bråkar, det verkar som om dom är på gränsen att bryta upp. Katterna kommer inte överens. Jag har funderat på att gå in med min katt till veterinären för sista vilan. Han är gamal, så det kanske är bäst. Syrran röker överallt, det luktar rök hela tiden.
Nä det känns inte som att Anders ska få ha det bra. Jag ska inte få vara lycklig. Visst är jag på väg att få genombrott i mitt jobb. Det gör mig glad. Men inte lycklig.
Nä, nu kommer jag inte på nåt mer att skriva. En bit mat vore kanske bra...
Kommentarer:
Trackback