FatBoySlimShady

Då har jag kommit "hem" efter ytterligare en dags jobb. Jobbet gick bra, även fast jag kände mig som en zombie. Som tur var så försökte mina arbetskamrater att pigga upp mig lite. Jag är riktigt glad att jag har dom vännerna jag har just nu. Dom ställer upp med allt stöd dom kan. Det underlättar lite, fast det är ändå skitsvårt. Det här känns som en omöjlighet att ta sig förbi. Jag sa till Henrik idag att det är nog fan lättare att hantera ett dödsfall. För om någon dör så har man absolut inget annat val än att acceptera det. Men det som har hänt nu kan jag bara inte acceptera! Det känns så in i bomben fel. Jag trodde jag visste vad ångest var, men det här tar fan priset.

Den sista tiden har jag dessutom ställt in mig på att vi skulle skaffa familj. Barn och hela köret. 9 år och planer på barn är inget jag bara kan kasta i papperskorgen sådär. Det är tunga prylar.

Jag kan nog inte skriva mer nu, känner mig så fruktansvärt uttömd just nu...