Dagens reflektioner.
Då har denna dagen gått, och nu sitter jag och reflekterar över mina tankar. Jag har inte jobbat idag. Istället var vi och hälsade på min systerdotter på sjukhuset i lund. Hon fick lite dagpermission, så vi gick ner i stan i Lund och åt glass. Sen gick vi in och tittade på domkyrkan. Där fick jag ett tillfälle att stilla tankarna en stund, försöka lugna sinnet, och så tände jag ett ljus för Linda och vårt förhållande vi hade. Jag vill gärna vara hoppfull och tänka att det kanske kommer att fungera nån gång i framtiden. Och jag vill gärna skicka kärleksfulla tankar till henne. Det behöver hon efter allt hon gått igenom med mig.
Hon säger att jag missar många av hennes känslor. Men jag tänker väldigt mycket på hur hon har det. Det är inte precis så att jag är samvetslös. Jag mår riktigt dåligt när jag tänker på hur vi har haft det. Jag har funderat på var exakt jag tappade mig själv, men jag kan inte hitta en exakt brytpunkt. Jag vet inte om det är så lönt att gräva i det där. Kanske bäst att försöka gå vidare nu, och bygga upp nya, bättre förutsättnigar för ett framtida förhållande, om det så är med Linda eller någon annan. Allra helst vill jag ha en framtid med Linda, såklart. Men jag måste inse att det kanske inte blir så. Hon har ju också en vilja och den respekterar jag. Men jag vill vilket fall som helst få reda i mitt liv.
En sak som jag funderat på mycket och som är jobbigt att tänka på är våra funderingar kring att bilda familj. Linda sa alltid att hon ville ha en liten mini-Anders (barn). Jag har gått en längre tid och längtat efter att få bilda familj. för tre-fyra år sedan var det inte varit en lika stark längtan, men den tanken är något som vuxit till sig i mitt huvud. Vi hade t.o.m funderat på namn till barnen. Men i vilket fall som helst är det en omöjlighet utan ekonomiska grundstenar.
Sen har jag funderat kring det hon har sagt om när jag var ute och festade ofta med mina kompisar. Jag hade inte ens en tanke på att det skulle såra henne så pass mycket då när jag var mitt uppe i allt det. Att jag däckade på någons soffa tyckte jag inte var något speciellt. Men med lite större perspektiv på saken nu så kan jag verkligen se hur hon har kännt sig. Jag har ju fan bara stängt henne ute ur mitt liv under en lång tid, och det har verkat som jag inte har brytt mig om henne. Det är så mycket jag har gjort utan att tänka efter först. Så många saker jag har sagt, som bara har ploppat ur munnen och låtit illa och som sårat utan att jag ens har reflekterat över det. Hur kan man bli så? Som jag har sagt innan så har jag aldrig velat vara en elak människa. Men när jag tänker tillbaks såhär så har jag kommit fram till att det är nog det jag har varit, utan att egentligen mena det.
Herre gud, jag förstår henne så. Att hon inte orkar mer är bara självklart. Och jag är på sätt och vis tacksam över att hon gjorde detta. Både för hennes och min egen del. Jag vill hennes bästa, och just nu är det bäst för henne att vara själv. Kan vi jobba med detta när vi läkt såren, och vända det till något positivt så är det bra att detta hände. Men jag ska inte spekulera i framtiden. Vad som än händer, det händer. Jag måste acceptera mitt öde, så är det bara.
På bussen idag läste jag en bra krönika som fick mig att börja fundera idag. Jag lyckades hitta den på metros hemsida, så jag saxade den och återger den här:
"När tar ett
förhållande
slut?
Det kan bero på årstiden
? snart är det sommar
och singellivet blir roligare
då. Eller så beror
det på åldern ? jag och
mina 30-plus-vänner är redo för
?make it or break it?: Antingen är
ett förhållande på riktigt eller så
struntar vi i det.
Oavsett vad det beror på så är det
många förhållanden i min bekantskapskrets som
når sin brytpunkt nu. Även mitt eget förhållande
har varit föremål för utvärdering de senaste veckorna.
Det får mig att fundera: Hur vet man när ett
förhållande är slut? Hur vet man när det bara är
en tillfällig svacka? Och hur mycket är man ?skyldig?
att göra?
I vissa fall är det tydligt. Har du gått och gift dig
är det självklart att inte dra första dagen du upp -
lever vardagstristess. Är barn inblandade är det
rimligt att låta en familjerådgivare försöka hjälpa.
Men vi som lever i de mer
svårtolkade relations -
gråzonerna ? vad finns det
för måttstock för oss?
De insatser man gör för
att rädda ett knackigt
förhållande bör motsvara
den gemenskap man har
haft. Till exempel: Varje år
tillsammans kan motsvara
att du gör ett extra försök
att ändra på dig (inte på din
partner) i den negativa
situation ni har hamnat i.
Varje gemensam semester ni har rest på
skulle kunna motsvara ett extra långt
snack om er situation där ni ser om ni
kan förändra något innan handduken
kastas in. Om ni har valt en fondvägg
tillsammans ? vilket ju alla gör nu för tiden ? så
borde det kunna motsvara en extra ansträngning
i form av en spa- eller golfweekend. Då ger ni er
själva möjlighet att hitta tillbaka till den känsla ni
hade när ni träffades.
Missförstå mig inte: Jag menar inte att man ska
förlänga plågan i ett dåligt förhållande. Jag har
själv gjort det en gång. När killen hade varit otrogen
tre gånger och jag förlät honom varje gång
(stupid me!) så var min offrade självrespekt till
slut så stor att jag inte tyckte jag hade ?råd? att ge
upp förhållandet. En väninna som blev ihop med
en kille i juni förra året började må dåligt i relationen
nästan omedelbart men klarade inte att klippa
banden förrän i mars i år ? bara för att hon så
gärna ville ha ett förhållande. Inte bra.
Men har man haft ett friskt förhållande där
båda talar tydligt jag-språk, inte ägnar sig åt svartsjuka,
missbruk, narcissism eller martyrskap, bör
man kunna ge förhållandet en extra chans. Men
samtidigt får inte ?en gång till? bli en gång för
mycket. Så hur ska man veta när man ska stanna
och när man ska gå?"
Skriven av Kicki Norman, Metro.
Så, då har jag fått skriva ner mina känslor idag också. Det är en oerhörd tröst att få göra det, även om det kanske inte är någon som läser det. Nu ska jag gå och lägga mig, så att jag fit for fight i morgon. Har en hel del att göra.
Hon säger att jag missar många av hennes känslor. Men jag tänker väldigt mycket på hur hon har det. Det är inte precis så att jag är samvetslös. Jag mår riktigt dåligt när jag tänker på hur vi har haft det. Jag har funderat på var exakt jag tappade mig själv, men jag kan inte hitta en exakt brytpunkt. Jag vet inte om det är så lönt att gräva i det där. Kanske bäst att försöka gå vidare nu, och bygga upp nya, bättre förutsättnigar för ett framtida förhållande, om det så är med Linda eller någon annan. Allra helst vill jag ha en framtid med Linda, såklart. Men jag måste inse att det kanske inte blir så. Hon har ju också en vilja och den respekterar jag. Men jag vill vilket fall som helst få reda i mitt liv.
En sak som jag funderat på mycket och som är jobbigt att tänka på är våra funderingar kring att bilda familj. Linda sa alltid att hon ville ha en liten mini-Anders (barn). Jag har gått en längre tid och längtat efter att få bilda familj. för tre-fyra år sedan var det inte varit en lika stark längtan, men den tanken är något som vuxit till sig i mitt huvud. Vi hade t.o.m funderat på namn till barnen. Men i vilket fall som helst är det en omöjlighet utan ekonomiska grundstenar.
Sen har jag funderat kring det hon har sagt om när jag var ute och festade ofta med mina kompisar. Jag hade inte ens en tanke på att det skulle såra henne så pass mycket då när jag var mitt uppe i allt det. Att jag däckade på någons soffa tyckte jag inte var något speciellt. Men med lite större perspektiv på saken nu så kan jag verkligen se hur hon har kännt sig. Jag har ju fan bara stängt henne ute ur mitt liv under en lång tid, och det har verkat som jag inte har brytt mig om henne. Det är så mycket jag har gjort utan att tänka efter först. Så många saker jag har sagt, som bara har ploppat ur munnen och låtit illa och som sårat utan att jag ens har reflekterat över det. Hur kan man bli så? Som jag har sagt innan så har jag aldrig velat vara en elak människa. Men när jag tänker tillbaks såhär så har jag kommit fram till att det är nog det jag har varit, utan att egentligen mena det.
Herre gud, jag förstår henne så. Att hon inte orkar mer är bara självklart. Och jag är på sätt och vis tacksam över att hon gjorde detta. Både för hennes och min egen del. Jag vill hennes bästa, och just nu är det bäst för henne att vara själv. Kan vi jobba med detta när vi läkt såren, och vända det till något positivt så är det bra att detta hände. Men jag ska inte spekulera i framtiden. Vad som än händer, det händer. Jag måste acceptera mitt öde, så är det bara.
På bussen idag läste jag en bra krönika som fick mig att börja fundera idag. Jag lyckades hitta den på metros hemsida, så jag saxade den och återger den här:
"När tar ett
förhållande
slut?
Det kan bero på årstiden
? snart är det sommar
och singellivet blir roligare
då. Eller så beror
det på åldern ? jag och
mina 30-plus-vänner är redo för
?make it or break it?: Antingen är
ett förhållande på riktigt eller så
struntar vi i det.
Oavsett vad det beror på så är det
många förhållanden i min bekantskapskrets som
når sin brytpunkt nu. Även mitt eget förhållande
har varit föremål för utvärdering de senaste veckorna.
Det får mig att fundera: Hur vet man när ett
förhållande är slut? Hur vet man när det bara är
en tillfällig svacka? Och hur mycket är man ?skyldig?
att göra?
I vissa fall är det tydligt. Har du gått och gift dig
är det självklart att inte dra första dagen du upp -
lever vardagstristess. Är barn inblandade är det
rimligt att låta en familjerådgivare försöka hjälpa.
Men vi som lever i de mer
svårtolkade relations -
gråzonerna ? vad finns det
för måttstock för oss?
De insatser man gör för
att rädda ett knackigt
förhållande bör motsvara
den gemenskap man har
haft. Till exempel: Varje år
tillsammans kan motsvara
att du gör ett extra försök
att ändra på dig (inte på din
partner) i den negativa
situation ni har hamnat i.
Varje gemensam semester ni har rest på
skulle kunna motsvara ett extra långt
snack om er situation där ni ser om ni
kan förändra något innan handduken
kastas in. Om ni har valt en fondvägg
tillsammans ? vilket ju alla gör nu för tiden ? så
borde det kunna motsvara en extra ansträngning
i form av en spa- eller golfweekend. Då ger ni er
själva möjlighet att hitta tillbaka till den känsla ni
hade när ni träffades.
Missförstå mig inte: Jag menar inte att man ska
förlänga plågan i ett dåligt förhållande. Jag har
själv gjort det en gång. När killen hade varit otrogen
tre gånger och jag förlät honom varje gång
(stupid me!) så var min offrade självrespekt till
slut så stor att jag inte tyckte jag hade ?råd? att ge
upp förhållandet. En väninna som blev ihop med
en kille i juni förra året började må dåligt i relationen
nästan omedelbart men klarade inte att klippa
banden förrän i mars i år ? bara för att hon så
gärna ville ha ett förhållande. Inte bra.
Men har man haft ett friskt förhållande där
båda talar tydligt jag-språk, inte ägnar sig åt svartsjuka,
missbruk, narcissism eller martyrskap, bör
man kunna ge förhållandet en extra chans. Men
samtidigt får inte ?en gång till? bli en gång för
mycket. Så hur ska man veta när man ska stanna
och när man ska gå?"
Skriven av Kicki Norman, Metro.
Så, då har jag fått skriva ner mina känslor idag också. Det är en oerhörd tröst att få göra det, även om det kanske inte är någon som läser det. Nu ska jag gå och lägga mig, så att jag fit for fight i morgon. Har en hel del att göra.
Kommentarer:
Trackback